Pia intervjuas av Viktoria om något som de pratat en del om, nämligen berättelser om världen. I detta första avsnitt introducerar de en rad funderingar och de omöjliga berättelserna behandlas. Vad bygger de på och varför fungerar de inte?
Medverkande är Pia Skoglund, ekofilosof och Viktoria Deeb Klint, ekofilosof och religionsvetare.
Vi besöker Lesjöfors museum, som är ett nutidshistoriskt
dokument av en plats och delar av det som har präglat den under 50-, 60- och
70-talen, och får här fatt i en annan syn på människan i en tid då resultatet
av det arbete som utfördes var tydligare och där konkurrens inte var den
centrala drivkraften.
Det blir en skiss till en annan samhällsvision och vad som
skulle kunna hända i den. Om begäret efter meningsfull sysselsättning och att
känna det levande.
Från en föreställning om världen som stillastående och oss
själva som dess maskinskötare till en där allt är i ett ständigt pågående och
interagerande.
Medverkande är Pia Skoglund och Viktoria Deeb Klint.
Vi
samtalar kring några av våra tankar om sådant vi plockat upp i medierna under
hösten. Bl a om hur ett samhällsklimat hårdnar och hur politik faktiskt får
praktiska konsekvenser för människor, alldeles på riktigt. Vi kommer in på
människosyn, ideologi och individualism. Från talet om allas lika värde
till något annat, som sker i praktiken; en möjligen underliggande
hobbsiansk syn på människan som girig och egoistisk, fokuserad på sin egen
vinning; ett samhälle som uttrycker behov av alltmer kontroll.
Vi
talar även om Hannah Arendt, ondska, rättfärdigande, samt om förhoppningen att
gå från det mekaniskt individualistiska till det organiskt gemensamma.
Medverkande är Pia Skoglund och Viktoria Deeb Klint.
Det har varit en märklig tid. Som så
många gånger förut har resan mot julen inte bara varit glad. Många omkring mig
har dött i adventstid under åren. Sorg och saknad har blandats på ett märkligt
sätt med uppgiften att fullfölja en livsbejakande ritual. Jag frågade ett av
mina barnbarn vad det bästa med julen är. ”Att alla alla alla är tillsammans
jättemycket” svarade hon. Så när sorgen slår till får man väl gråta en liten
stund och sen fortsätta vid spisen. För barnets önskan och begäret till liv och
relation måste ta plats. Liv och död händer alltid och alltid samtidigt.
Men nu kan det börja. Det finns mat,
huset är städat, allt är rustat. Nu kan vi för en tid släppa taget om ljuset,
dagen, det synliga och tydliga, det nyttiga, det effektiva och vila i
tystnaden, musiken, människorna, ljusen, skuggorna. De mörka hörnen får
kanterna att försvinna, allt blir mjukt och hemlighetsfullt.
Så nu blir det lite hejdå till
yttervärlden ett tag. Staten och kapitalet får göra som de vill. Just nu är det
inte tid för att bry sig om just det. Om vi har tur kanske de inte heller orkar
anstränga sig på ett tag. Låt oss alla ta lite time out och vända blicken nån
annanstans – eller blunda en stund och bara lyssna och lukta. Gran, skinka,
glögg, snaps, lite fyllesorl och barnastoj. Det räcker så för mig nu. Kroppen
och själen måste få sin egen o –ordning.
Så nu är vi framme vid mörkrets port.
Kliv på och njut. Snart är det för sent!
Jag återkommer kanske när vi kommer
till nästa viktiga plats i denna långa, långa ritual. Man vet aldrig riktigt
säkert i denna tid bortom tiden.
Jag önskar er alla en god och
fridfull och märkvärdig jul!
P.S. Lyssna gärna på Julvisa i Finnmarken av Dan Andersson med nån bra artist, det hjälper. Eller Vår julskinka har rymt om du vill ha nåt roligare. Eller The Chieftains o Jackson Browne The Rebel Jesus eller sjung nåra Staffansvisor eller… eller…D.S.
Listan 1 Det här har jag:
Jag har mat så det räcker för kalas
för 25 personer vare sig de äter gris eller inte.
Jag har en gran som jag tror klarade
återupplivningen.
Jag har presenter till alla och några
fler.
Jag har godis och kakor så att ingen
kan gå ut med julen från mitt hem.
Jag har massor med musik som vill bli
spelad eller sjungen.
Jag vet att tomtarna finns. Jag tror
jag vet hur dom ser ut och vad de gör och hur de gör det. Jag har mat till dem
också. Inte gröt. De som är härikring vill ha snaps och skinkmacka.
Det är okej med allt jag inte hann. Det
viktiga finns.
Jag har tid.
Jag kan stanna hemma.
Listan 2 Det här önskar jag:
Några klara nätter. Längtar så efter
stjärnorna.
Jag vill gärna ta emot en liten gåva
från nån i den gåvoritual som tar fart i morron. Jag önskar så att kapitalet
höll sina skitiga fingrar borta från den!
Att inte människor skulle behöva
sträva så. Mindre lönearbete, mindre skola. Mer tid åt alla!
Snö
Och snälla tomten! Jag vill så gärna
ha en bra stålborste och en talmeter och en laddare till AAAbatterier.
Gomorron. Nu har jag ätit frukost före småfåglarna i många
dagar. Den här veckan har varit den värsta delen av vägen till julen. Tidiga
morgnar, totalsabbad dygnsrytm, listorna med ”att göra” och ”att tänka på” är
smifulla. Det räcker inte längre med post it–lappar. Nu är det baksidan på A5
kuvert som gäller. Ögonen på vägen och inte släppa fokus ett ögonblick. Men
belöningen kommer…
Det mest störande i den här fasen är lönearbetet. Den
maskinen tar ingen som helst hänsyn till några andra behov än sina egna. Och
till dem hör sannerligen inte att upprätthålla relationen till det föränderliga,
det levande eller det hel-iga. Från det hållet finns bara käppar i hjulet att
vänta. Som en självupptagen, övercurlad person som får spel om den inte får all
uppmärksamhet. Var är den vuxne i det rummet? Det har gjort mig lika förbannad
varje jul de senaste 45 åren. Hur understår det sig?!
Men det finns också annat. En underbar stjärnhimmel för några
kvällar sedan. Himlaälgen for fram med långa kliv med jägarna i hasorna. Men
ännu håller han undan. Det finns också massor av köttbullar och Jansson till
minst 20 personer i frysen. Småbarnens paket är färdiga. Och mitt spännande
julgransprojekt – att försöka få granen vi hade på byns julbord att ha ett
andra liv hos mig – är igång. Det hela är mycket spännande.
Och på helgen var JH och jag i Uddevalla och spelade och festade med S och JA. Vi sjöng, åt och drack rom och kollade youtubeklipp med massor av olika musik i evighet i nattmörkret. Låtarna vi spelat i 15 år fick nytt liv alldeles av sig själva. En ny stämma här och en basflöjt där och vips så var det en ny låt. Hur går det till?
Jag älskar upprepningarna och de förändringar och den pånyttfödelse de ger upphov till. Är en tillräckligt ihärdig så frigör sig nya oväntade variationer ut ur det till synes redan färdiga. Det är härligt att inte hitta på, inte vara kreativ, utan att hålla i och köra på tills saker förändras av sig självt. För det gör de. Det är nog så allt levande gör. Evolutionen hittar ju inte på något. Den låter sig göras genom oändliga upprepningar. Granar upprepar granheten, rävar upprepar rävheten och i mötet med andra granar och rävar kommer nya saker och beteenden hela tiden att uppstå. Ingen räv är lik den andra. Ingen gran är lik den andra. Ingen jul och inget mörker är lik det andra. Nånsin. Det här är svårt att uppmärksamma i den ständiga kreativiteten och förändringsbenägenheten. Så jag zappar bort Ernst, skiter i att göra nytt och håller fast vid mina listor. Sen får vi se vad den här julen, det här mörkret för med sig.
Nu måste jag
rappa på till stan och handla det sista. Då gäller det att ha tungan rätt i
mun. Återkommer om några dagar…..
Listan:
Kolla skafferi, kyl och frys. Vad ska köpas?
Lägga mer
kött i saltlag. Koka skinka och annat
kött. Dan före dan ska det vara klart.
Lite mer godis och en kaksort.
Städa
Plocka fram alla gamla julgrejer och sätta upp. Behöver inget nytt. Köpt en ny tomte till tomteskåpet på loppis. Det räcker. Den är jättefin. En kan tända ett ljus så att det liksom lyser genom ett fönster.
Julmattan
under bordet
Julgranen!!! Vore kul om min återbruksplan
funkade.
Julsnapsen – den gamla vanliga med kanel och
apelsin. Kanske nån med fänkål också… får se……
Bättra på julpyntet hos hönsen. Lite glitter och nån kula. Det gillar dom.
Baka bröd
Fixa så att alla 25 som kommer på annandan får en liten julklapp. I år blir det mycket porslinstomtar till folket. Har dammsugit loppisarna i stan och hittat några riktigt bra. Generellt är det för lite tomtar på jul. Det finns så mycket okunskap om tomtefolket och kanske också ett sorts smygförakt för tomteheten sen Coca Cola-tomten tog över. Och Coca Cola har sannerligen inte en susning om vad det hela handlar om…
Sov länge i morse och
missade den gemensamma frukosten med småfåglarna. De kan ju inte vänta. Dagarna
är korta och i stort sett varje ljus stund måste användas. Annars brukar vi äta
rostat bröd, ägg, solrosfrön och ister tillsammans på morgnarna. Fast de äter
ute och jag inne. Och de dricker inte kaffe.
Nu har vi här i byn tagit
oss igenom ett avgörande steg på vägen mot det stora mörkret. I lördags hade vi
julfest. Vi är 14 fastboende men till kalaset kom sådär 55 personer. Vi har kört
på med julbord i säkert 30 år. Där finns allt: skinka, minst 5 sorters sill och
3 sorters lax, Jansson, doppa, korvar, köttbullar, omeletter, kålrotslåda,
paté, ägghalvor, rödbetssallad och mer som jag inte kommer ihåg. På senare tid har
det smugit sig in lite mer grönsaker. Sallader och pajer med grönkål, citrus,
valnötter. Det finns hembakat bröd. Allt är hemlagat av den vanliga
besättningen: U och U, S, R, K, P, N, J, M och J&L. Och så vår nya, J, som
flyttat till byn med 4 av sina barn. Den välsignade J som fixade så att
barnarösterna kom tillbaka till oss efter 25 års ekande tystnad!
Det här är en
fantastisk ritual. Alla julens ritualer är fantastiska! Maten och granen och
ljusen lockar människorna ur mörkret. Vi flockas som sagans djur runt elden. Vi
delar maten – och spriten också för den delen. Vi fyller rummen med våra
kroppars färger, dofter och värme.
Vi tänder bygranar och
stadsgranar som blir nav där våra trådar binds ihop. Vi lagar mat som är avsedd
att äta tillsammans med vanliga människor eller tomtar eller fåglar eller de
döda. Vi lyssnar på och gnolar samma sånger. Strunt samma om det är Last
Christmas eller Stilla natt eller Vår julskinka har rymt. Vi har alla gemensamma
sånger på Spotify. Du skrålar aldrig ensam!
Mörkrets ritualer
innebär att vi vänder oss till varandra. Vi säger till varandra ”Du finns, jag
ser dig och jag vet att du ser mig.” I ljuset är det så mycket som stjäl vår
uppmärksamhet, i mörkret kommer vi nära. I ljuset blir vi så lätt utspridda, i
mörkret förtätas vi. Ditt ansikte blir så tydligt. Din röst likaså.
Nu är andra ljuset tänt
och nästa avgörande steg är Lucia. Lucia är nästan oslagbar! Denna fantastiska kvinna
som träder fram ur mörkret med skinande vita kläder, röda sidenband och
brinnande hår. Men några saker måste jag
ha fixade till dess. Jag kursiverar det jag tror är viktigt på riktigt.
Listan:
Lussekatter Köpta är ju helt ok. Men man missar saffransdoften…
Godis; Jag gör det enkelt för mig och gör samma som förra året.
Baka kringlor, Måste ha lite sånt liggande. Vill ju inte att det inte ska finnas något att bjuda oförhappandes besökare på. Ingen får gå ut med julen från mig!
Kolla vilken julsprit
jag behöver. Konjak? Rom? Vodka att smaksätta till julsnaps? En flaska Strega?
– måste beställas i s f. Göra egen glögg?
Ställa fram den lilla
keramiklucian med julgransljus på huvudet och andra Lussesaker. Kanske är det dags för godjul-grejen på ytterdörren? Delikat
problem. När ska det göras? När kommer själva Julen? För troende kristna är det
enkelt. För oss andra är det lite klurigare.
Fundera på julkort och
skriva lista på vilka som ska ha. Julhälsningar är viktiga och jag gillar
frimärken och brevlådor. Synd bara att just Post Nord ska hållas med så fina
saker.
Kolla lite efter en reservgran om mitt ”ge julfestgranen ett andra liv” -projekt går åt skogen.
Fundera på Lussesånger att sjunga- tillsammans med S när vi åker till Uddevalla och spelar till helgen. Kanske kan vi knacka på hos grannarna och sjunga en stump? Har vi tur och sjunger stämmorna fint kanske vi får glögg…
Fixa saltlagen till
julskinkan som ska läggas i salt på Lucia om den ska vara färdigsaltad dan före
julafton.
Kolla så att jag har julklappar till alla. Barna är klara men
smågrejer till alla vuxna behövs. Ingen
får bli utan! Det får bli en loppisrunda. Eller ett gräv i garnlådorna och
fram med de grova stickorna. Eller kanske finns något i lådorna med finsaker
från när och fjärran. Eller en koll i frysen eller källaren Kanske finns lite
bär eller saft eller en korv eller nåt annat som ligger och vill bli behövt.
Slut för nu!
Ta vara på mörkret! Nu vänder det snart och då är
det för sent!
Jag återkommer
med fler rapporter från denna magiska tid.
Klockan är fem i fyra på eftermiddan. Det hör jag,
det är sjörapporten på P1. Första adventsljuset är tänt. I övrigt ligger huset
i välsignat mörker.
Jag följer med genom skymningen in i mörkret därute. Det började med det där blåa vinterljuset som får snön att bli violett, grön, blå. Sen träder mörkret allt mer fram och äter upp alla skillnader mellan träden, buskarna, stenarna. Mörkret omsluter för varje dag alltmer av världen i en sorts samma-het där det individuella upplöses. Ändå är det förunderligt fyllt av liv. Tystnaden och mörkret lämnar plats för ett annat varande än ljuset. Jag vet inte riktigt vad det är. Trygghet är det i alla fall och den är definitivt kopplad till samhörighet.
I mörkret är alla katter grå sägs det. Kanske är det detta som gör det möjligt att liksom koppla upp sig på ett gemensamt nät där vi, tillsammans med rävar, älgar, rådjur, granar, tallar och allt vad där är, inte har så mycket annat att stå i såhär dags än att vänta in de första stjärnorna. Och bortom oss vanliga varelser kan vi ana närvaron av de andra. De där som inte gärna beblandar sig med människor nu för tiden. De där som vaknar till i mörkret och för en kort tid kan känna att en stor del av dygnet är deras. Nu är vi alla lika osynliga.
Mörkret får människan att dra sig tillbaka.
Åtminstone här där jag är. Mörkret återställer nån slags demokratisk ordning.
Kylan och mörkret tvingar oss att flytta tillbaka våra positioner och erkänna
beroende. Ingen mer kamp och frenetiskt ordnande av naturen; inget odlande,
inget röjsågande. Hala vägar, lås som isar igen, snö som måste skottas. Vintern
är så tydligt de enkla beroendenas årstid. När ljuset förför till expansion och
övermod så bjuder mörkret in dig att vila i din egen plats och anpassa dig till
allt det som är större och kraftfullare än du. Då återstår inget annat än att
skruva ner och tillåta sig att njuta. Detta är underbart!
Men – för att ha fullt utbyte av vandringen genom
mörkret behövs lite förberedelser. Saker som gör oss redo för kulmen under
några magiska veckor i slutet på december och början av januari.
Här följer en liten lista på mina förberedelser. Tänk på att just jag har tid och plats för ganska mycket. Det kanske inte du har. En väljer såklart det som funkar i tid och rum. Det är det stegvisa, inte det myckna, som är hemligheten. Jag har kursiverat det jag tror är viktigt på riktigt!
Listan:
Styckat en halv älg och en halv gris och två lamm.
Gjort korv.
Rökt korv och kött.
Fixat adventsgran, adventsstjärnor och adventsstake. Mitt ex har gjort sig en finfin adventsstake av ett topplock till en gammal Yamaha 350 – vad som funkar!
Gjort
pepparkakor.
Fixat nåra bra julklappar
till barnbarnen. Nåra var dyra och nåra var billiga. Vad saker kostar har
naturligtvis ingen betydelse.
Tänkt ut smågåvor till alla som kommer på mitt julkalas på annandan. Återkommer till detta med gåvor…
Sjungit
julsånger med ungarna. Dom punkar gärna till texterna, det är
kul.
Lagat mat ute
i blekblå vinterskymning.
Förklarat avgrundsskillnaden mellan Coca Cola-tomten och de riktiga för alla som vill höra på. Tomteproblematiken är krånglig men existentiellt och filosofiskt betydelsefull!
Suttit
och tomglott på småfåglar och mörker så ofta jag kunnat.
Tänt
första adventsljuset.
Slut för nu!
Ta vara på mörkret! Snart vänder det och då är det
för sent!
Jag
återkommer med fler rapporter från den underbara tid vi är i.
Vi är kvar hos
Pontus Örtendahl hemma på gården under den blå oktoberhimlen. Viktoria ställer
frågor kring ett begrepp som Pontus lanserat och använder mycket, nämligen
Förståelserum.
Ett förståelserum
skulle kunna beskrivas som vad vattnet är för fisken, något som finns där och
är så självklart att vi kanske inte lägger märke till det, men som samtidigt
påverkar oss och är förutsättningen för hur vi tänker om och gör andra saker i
fråga om kultur, kunskap, o s v.
Försök att förstå olika förståelserum blir också försök att hitta rötter till olika problem vi ser runtomkring oss och funderingar kring varför vår kultur tagit vägar som många gånger står i så tydlig kontrast till den ”jordens framtid och människans värdighet” som ekofilosofin talar om. I ett bredare utforskande kan vi kanske också finna en stor mängd alternativa sätt att förhålla oss till världen, livet och varandra.
Medverkande är Pontus Örtendahl och Viktoria Deeb Klint.
I det här avsnittet samtalar vi med Pontus Örtendahl, som var den som startade ekofilosofiämnet vid Karlstads universitet 1977 och sedan var verksam inom det till dess det lades ner 2013. Vi besöker honom hemma på gården i Deje norr om Karlstad.
Pia ställer frågor kring begrepp som Pontus har använt genom åren och kommer bland annat in på det ekofilosofiska arbetet, att lägga kulturen på terapisoffan, förståelserum, individens roll och nattsvart optimism.