Inte bara en nordisk ekofilosofi

1. VAD ÄR EKOFILOSOFI?
   Ekofilosofins uppgift är att undersöka miljödilemmats eventuella filosofiska rötter.¹ Kan det vara så att t.ex. ontologiska försanthållanden, epistemologisk praktik, antropologiska antaganden, normativa mekanismer har betydelse för miljödilemmats uppkomst? Om så – vilka är dessa rötter? I förlängningen av undersökningarna framträder olika förslag till handlingsgrund och möjliga relevanta handlingsalternativ. Ekofilosofin har alltså existentiella, politiska, etiska och sociala konsekvenser. Att göra ekofilosofi är att delta i ett engagerat filosofiskt utforskande.²
   
   Svaren på de ekofilosofiska frågorna är naturligtvis mångfaldiga. I den kulturkritiska praktik som ekofilosofin innebär, ryms en mängd hållningar. Man kan hänföra ekofilosofin till det stora fält av filosofiska ansträngningar att reflektera över miljödilemmat som går under namn som t.ex. miljöetik och miljöfilosofi.³ Det specifika med begreppet ekofilosofi skulle så fall vara dess nordiska/norska ursprung.⁴
   
   Men den norska ekofilosofin är inte enhetlig. Det likhetstecken som alltför ofta sätts mellan ekofilosofi och Ekosofi är ett stort hinder för att förstå ekofilosofins uppgift och möjligheter. Problemet är av systemisk natur; Arne Naess Ekosofi (T)⁵ är endast en av flera existerande och möjliga ekofilosofiska hållningar. Ekosofin (Ekosofi T) innebär en tydligt uttalad etisk (ekocentrisk) hållning som fått normativ form i de teser som utgör grunden för Deep Ecology Movement.⁶ Men för att på allvar kunna reflektera över och diskutera ekofilosofiska spörsmål är det av vikt att förstå att den nordiska ekofilosofin inte är enhetlig utan rymmer annat än Ekosofi (T).
   
   Den mest uppmärksammade nordiska ekofilosofen är Arne Naess – den kanske mest försummade är Sigmund Kvalöy Setreng (1934–2014). Även om Kvalöy Setreng är uppskattad och har satt djupa avtryck som strateg och aktivist med miljö och decentralisering som fokus, så är den ekofilosofi han producerade, Ekofilosofi S,⁷ ganska osynlig och ofta missförstådd. Likhetstecknet mellan Kvalöy Setreng och Naess har tyvärr förstärkts på ett sätt som fördunklat meningsfulla skillnader dem emellan och därmed minskat möjligheten till förståelse för och vidare utveckling av nordisk ekofilosofisk mångfald.

2. KVALÖY SETRENGS EKOFILOSOFI
   En grundläggande likhet mellan olika ekofilosofiska/miljöfilosofiska/miljöetiska hållningar är avvisandet av dualismen som ontologiskt, epistemologiskt och praktiskt mönster; framför allt som det gestaltas i dualismen människa–natur. Uppkomsten av olika miljöproblem som konsekvens av mänskliga handlingar och med återkoppling på mänskliga aktiviteter problematiserar i sig en konstruktion där människan är radikalt skild från och oberoende av naturen. Jordens begränsade resurser, diversitetens betydelse för hälsosamma ekosystem/processer är exempel på den ömsesidiga påverkan människa–natur–samhälle och också exempel på ekologiska försanthållanden som de flesta ekofilosofier delar.
   
   Det som skiljer olika icke-dualistiska ekofilosofiska hållningar åt är var den konstruerade skiljelinjen människa–natur är belägen, hur den uppstått, upprätthålls och verkar och om och i så fall hur den kan upplösas. Kvalöy Setreng presenterar en ekofilosofisk analys och teori som löser upp dualismen människa–natur genom att skapa en annan dikotomisk spelplan. Modellen är en av flera möjligheter att med rimlig relevans förklara varför det är svårt att lösa miljödilemmat; partiella problem löses varvid nya ofta skapas på andra platser och nivåer.⁸ Det pågående och eventuellt accelererande misslyckandet får en möjlig funktionell förklaring. Modellen öppnar också för möjligheten att undkomma generaliserande abstraktioner på t.ex. etiska eller ekonomiska/ politiska/ideologiska nivåer.
   
   De grundläggande dikotoma kategorierna i Kvalöys Setrengs modell utgörs av komplexitet och komplikation. Komplexitetsbegreppet används i enlighet med dess vanliga användning som en möjlighet att beskriva tillstånd och processer belägna mellan kaos och ordning och integrerar system- och processperspektiv.
   
   Följande egenskaper är några av dem som i den Kvalöy Setrengska modellen kategoriserar komplexitet (KX) respektive komplikation (KK): ⁹
   
   KX är inte konstruerad (autopoeisis i bemärkelse det självskapade/det organiska) – KK är konstruerad (maskinen, det mekaniska)
   
   KX karaktäriseras av irreversibel process, tidslighet, kreativ sam-/påverkan i och mellan individer och individgrupper¹⁰ med en hög grad av emergens, d.v.s. förändringar är påverkande på alla nivåer i processen inklusive förändring av det påverkande – KK karaktäriseras av rumslighet och system, där reversibla förflyttningar av standardiserade, oförändrade enheter och sammansättningar av enheter fram- och baklänges längs en tidslinje eller upp och ner i systemet är möjliga utan att enheterna eller systemet förändras.
   
   KX kan inte centralstyras utan karaktäriseras av självnavigerande sammansättningar – KK är centralstyrd, utifrån, uppifrån genom internt eller externt styrda pyramidala, hierarkiska strukturer.
   
   KX karaktäriseras av kvaliteter och sammansättningar av kvaliteter; hetta, kyla, glädje, sorg, tyngd, hunger, andliga erfarenheter, vänskap. KX kan inte fullständigt beskrivas genom kvantifiering eller reduceras, dvs. vilken som helst komplex helhet kan inte förstås i termer av dess delar – KK beskrivs bäst genom kvantifiering. Kvalitativa egenskaper antas kunna beskrivas genom att definiera delarna och dess operationer d.v.s. reduktion. Matematik är det mest perfekta språket för att beskriva KK system.
   
   KX är dialektisk, konfliktdriven, icke-harmonisk, målsökande process.¹¹ Målet är inte fast utan förändras genom samverkan och störningar (improvisation) inom och mellan komplexa helheter – KK manövreras från centrum eller utifrån (t.ex. programmering) mot fasta, förkonstruerade mål.
   
   KX utgörs av “KX helheter av KX helheter” som har signifikanta men inte slutna eller permanenta gränser¹² – KK utgörs av system av slutna enheter med fasta, ideellt bestämda gränser på varje nivå.
   
   KX förstås bäst genom att hela kroppen (inklusive tankeförmågan) engageras. Lokal och partikulär erfarenhet och förståelse är nödvändig – KK kräver främst intellektuell, abstrakt, generaliserbar kunskap. Kroppslig och partikulär förståelse och erfarenhet är problematisk.
   
   KX kräver och karaktäriseras av konkret kroppslig samaktivitet (världen som konkreta handlande kroppar) – KK kräver och karaktäriseras av abstrakta icke-kroppsliga utbyten av information (världen som abstrakta signaler).
   
   KX människor och andra organiska helheter utvecklas spontant genom improviserande kroppsliga mångfaldserfarenheter – KK människan, kroppen och det organiska är en källa till olösliga och permanenta problem. Död, sjukdom, livsprocessens improviserande, spontana uttryck, sexualitet, kroppslig erfarenhet och samverkan undviks eller/och är djupt problematiskt.
   
   Somligt av ovanstående ansluter till en ordinär systemförståelse i konflikt med en hårddragen mekanisk världsbild. Men det som skiljer sig från många systemmodeller är betoningen av den irreversibla organiska tiden som konstituerande kvalitet hos det levande. Tiden är inte ett mekaniskt rum som det levande befinner sig i utan ett flöde, ett pågående som det levande är en del av.¹³ Den andra konstituerande kvaliteten hos det levande är mångfalden. Mångfaldens grundförutsättning är signifikant skillnad – inte likhet. Skillnaderna är inte fasta, bestämda utan förändras genom att de är del av, samverkar och påverkar och påverkas av andra skillnader i tiden/processen.

3. ANTROPOLOGIN – MÄNNISKANS PLATS
   Den Kvalöy Setrengska antropologin präglas av en radikal syn på människan
   som mångfaldsvarelse och obönhörligen inskriven i livsprocessen. Förmåga till
   ”fri rörlighet” mellan kvalitativa nivåer, improvisation och mångfaldsuttryck
   som präglar resten av det självskapande, är också grundläggande möjlighet och
   behov hos människan. Att vara människa är att vara organisk tid och många.
   Alltså inte ett enhetligt personsystem med ett tydligt styrcentrum utan en
   improviserande mångfaldsprocess som spontant svarar an på sin omgivning.
   Vare sig hjärnan eller generna eller jaget antas utgöra styrcentrum för aktivitet.
   Våra olika delpersonligheter har behov av aktivt konkret med-skapande via de
   mångfaldiga gestaltnings- och aktivitetsformer som vi är begåvade med. Så kan
   till exempel tillgång till olika, välintegrerade uppväxtmiljöer och aktivt
   deltagande i en mångfald av meningsfulla göromål gynna hela
   mångfaldsmänniskan. I gynnsamma miljöer integreras de olika personligheterna
   i individen, i ett hårt specialiserat och åtskilt samhälle riskerar människan att
   formas till ett alltför ”enfaldigt”, alienerat jag. Individen i den komplicerade
   konstruktionen löper också risk att splittras; de olika uttrycken har inte någon
   förbindelse med varandra eller sin omgivning. Identitet antas alltså vara en
   produkt av graden och arten av sammanhang och konkret relation till omvärlden.
   Hur de olika delpersonligheterna tas i meningsfullt bruk genom mångfaldigt
   reproducerande, relationellt arbete är avgörande för utvecklingen av identitet.
   
   Att vara en komplex aktiv deltagare i den komplexa livsprocessen är det som karaktäriserar den fria människan. Frihetsbegreppet har i Ekofilosofi S lösgjort sig från liberala individualiserade tolkningar och ligger närmare både en marxistisk och en buddhistisk förståelse. Frihet innebär att överge rummet och det harmonisökande jaget för att i stället spontant och mångfaldigt samverka fullt ut som ”fri navigatör”¹⁵ i den konfliktfyllda och i hög grad oförutsägbara livsströmmen. Den nya spelplanen, där komplexitet–komplikation utgör de dikotoma kategorierna, innebär alltså att dualismen människa–natur upplöses. Naturens funktionella intressen kan därmed inte skiljas från människans.

4. KONFLIKTENS KONSEKVENSER
   Hur kan då den Kvalöy Setrengska dualismen komplext–komplicerat förklara det uppkomna och svårlösta miljödilemmat? Skillnaden mellan den komplexa ontologiska realiteten och den komplicerade epistemologiska konstruktionen är icke-förenlig. Att handskas med det komplexa som om vore det komplicerat leder därmed obönhörligt till olösligt eskalerande kaos. Självorganisering är inte möjlig i denna konflikt när den når en kritisk nivå.¹⁶ Att skapa högteknologiska, specialiserade, standardiserade kontrollsystem för att hantera miljödilemmat förmår inte svara mot irreversibiliteten, de glidande kvalitativa övergångarna, den låga graden av förutsägbarhet hos organiska processer. Den improviserande ”praktiken” i den levande kroppliga, konkreta processen i konflikt med det målstyrda, kontrollerade, abstrakta rummet skapar en ständigt skärpt konflikt och försvårar lösning och skapar nya problem. Den komplicerade konstruktionens dominans leder till att samma verktyg används om och om igen, varvid eskalerande positiva återkopplingar lätt leder till exponentiella förändringar. De allt mer sofistikerade kontrollsystem som antas kunna målstyra livsprocessen, drabbar och hindrar både människa och natur. Minskad känsla av mening och sammanhang, kronisk stress etc. kan utifrån Kvalöys Setrengs hållning förklaras som ekvivalenter till de skador på naturen som följer av minskad diversitet eller kemiska cocktaileffekter – alltså som en konsekvens av den olösliga konflikten mellan komplexitet och komplikation. Den bristande kongruensen orsakar också skador på samhället och de gemensamma sociala och kulturella sammanhangen. Utslagningen av mångfald genom spridning av en gemensam dominerande livsstil – globalisering – leder till förlust av förståelse och livsstilsmångfald på samma sätt som artspridning kan leda till minskad diversitet. Överskattningen av möjligheten till målstyrning och kvantifiering minskar friheten för individer och grupper och reducerar möjligheterna till fullödigt aktivt deltagande i livet/samhället. Den reala och funktionellt nödvändiga flödande mångfalden/skillnaderna, processens själva drivmedel, ersätts och hotas av systemisk rumslighet–homogenisering–universell likhet. Detta gäller även en stor del av de åtgärder och planer som har för avsikt att lösa eller lindra miljödilemmat. Systemet som upprätthåller och är beroende av komplikation benämns ACID – Advanced Competative Industrial Dominion. ACID är det gränslösa, globala nätverk av komplicerad praktik vars mest sofistikerade uttryck är Servoglobe, det datoriserade systemet som genom hårt driven reduktion och reversibilitet antas kunna styra och kontrollera livsprocessen.¹⁷

5. KOMPLICERADE PROBLEMLÖSNINGSSTRATEGIER – SKENKOMPLEXITETEN
   Enligt Ekofilosofi S tillhandahåller även den komplicerade strukturen olika varianter av symptomlindring för de skador som åsamkats av konflikten KX–KK. Dessa åtgärder har egenskaper som liknar komplexiteten men är artificiellt kopierande, som om-komplexa. Tillvaron i komplikationen, med enkla, målstyrda, väl kontrollerade, komplicerade, ofta abstrakta uppgifter och göromål på ett eller endast få kvalitetsplan skapar behov av symptomlindring eller ”övertrycksventiler”. Turism, droger, dataspel, överkonsumtion är exempel på skenkomplexa ”tivolieffekter”,¹⁸ som skall plåstra om människans skadade komplexitet. Det skenkomplexa kan i hög grad likna det komplexa, det kan innehålla många komponenter, vara svårt och kräva ansträngning, men kännetecknas av samma egenskaper som det komplicerade. Företeelser som ekoturism och ekologisk konsumtion kan problematiseras utifrån Kvalöy Setreng skenkomplexitetsbegrepp. Inom skenkomplexiteten ryms också en stor del av miljöåtgärderna inom ACID. Så kan till exempel utsläppsrätter, grön tillväxt problematiseras från denna utgångspunkt. Att ”återställa” biotoper, till exempel ängsmark, genom att artificiellt restaurera endast en del av den helhetsprocess där människor, fauna och flora samverkat skulle också kunna diskuteras som exempel på skenkomplexa åtgärder. Den isolerade, restaurerade ängen riskerar att bli en abstrakt, artificiell symbol för naturlig mångfald.
   
   Skenkomplexiteten upprätthåller enligt Kvalöy Setreng komplikationens föreställning om dualismen människa–natur och tenderar att reducera livsnödvändighet till komplicerade varor för konsumtion och utgör en viktig del av det komplicerades/ACID:s överlevnad.

6. FÖRESLAGEN LÖSNING
   Möjligheterna att i grunden lösa de problem som orsakats av dikotomin komplexitet–komplikation inom den komplicerade konstruktionen, ACID, är enligt Kvalöy Setreng i det närmaste obefintlig. Eftersom livsprocessen till sin natur är vare sig konstruerad eller konstruerbar så tenderar konflikten att skärpas till riskabla nivåer genom fler komplicerade åtgärder. Kvalöy Setreng betonar särskilt människans komplexa delaktighets- och frihetsbehov som avgörande för långsiktig lösning av miljödilemmat. Större delen av huvudverket Mangfold og Tid uppehåller sig vid mänsklig frigörelse från det komplicerade som avgörande. För att upplösa konflikten måste vi överge ”den ènhetlig, selvtrygge, maskuline observatören og hans rom og den styrende og hans styrte pyramide”.¹⁹ Frigörelsen är både kollektiv och individuell och kan inte vara antingen-eller. Att fördjupa ansträngningen till individuell frigörelse, oavsett tradition, leder till den kollektiva sfären.²⁰ Ekofilosofi S inspireras av så till synes vitt skilda filosofier som Marxistisk dialektik²¹ och en radikalt processinriktad Buddhism²² och olika ursprungsbefolkningars livssyn.²³ Alienationsproblematiken utvidgas till att utgöra ett hinder som omfattar allt levande och kräver frigörelse från en konstruktion som är ontologiskt irrelevant. Stegen mot lösningen av miljö–kulturdilemmat går inte via individualiserad etiskt disciplinerad praktik eller centraliserade kontroll- och styrsystem utan genom konkret, ofta risk- och konfliktfylld, aktivitet på kreativa, sociala och politiska nivåer i riktning mot decentralisering, lokalitet, mångfald, generalism, konkretion samt småskalighet som förutsättning för livsnödvändig improvisation som möjlighet att svara an på livsprocessen.²⁴

7. METAFILOSOFISK REFLEKTION
   Ur ett metafilosofiskt perspektiv kan Ekofilosofi S uttryckas som att den accepterar samspelet mellan essens och konstruktion, ontologi och epistemologi. Båda aspekterna är reala och verkande. Det reala, essensen, det självskapande är till syvende och sist den aspekt av tillvaron som inte är förhandlingsbar medan konstruktionen, det skapade, visserligen styr kunskapsproduktion och handling men kan förändras. Konstruktionen, berättelsen, myten utgör den karta som vi navigerar efter som om världen vore identisk med den. Om det föreligger för stora kvalitativa diskrepanser mellan karta och territorium uppstår med tiden ohållbara och olösliga konflikter. Vetenskapen är ett av flera sätt att producera kunskap, men den är inte nödvändig för relevant handling. Vilken som helst konstruktion som i rimligt hög grad överensstämmer med den ontologiska process- och mångfaldskaraktären utgör grund för adekvat handling. Kvalöy Setreng ger inga etiska anvisningar och använder inte heller miljöetikens vanliga kategorier och argument utan förespråkar frigörelse bland annat gestaltat som meningsfullt arbete som lösning på miljö/kulturdilemmat.²⁵

8. NAESS OCH KVALÖY SETRENG – ÖVERLAPPNINGAR OCH SIGNIFIKANTA SKILLNADER
   Det finns tydliga skillnader mellan de delar av ekofilosofin som betonar en holistisk, universell hållning och Kvalöy Setrengs Ekofilosofi S. Utgångspunkten hos Kvalöy Setreng är inte att allt är egentligen samma utan snarare att allt är olika och sam- och påverkar genom skillnad. Betoningen av signifikanta skillnader som absolut förutsättning för mångfald utmanar en alltför frikostig användning av begrepp som öppenhet och universalitet för att beskriva systemiska processer. En viktig skillnad mellan Kvalöy Setrengs Ekofilosofi S och Naess Ekosofi T är synen på balans och harmoni som universella grund- eller målkvaliteter. Kvalöy Setreng avvisar Naess betoning av balans och harmoni. I processens icke-monistiska mångfaldssamverkan är det i stället konflikten och avsaknaden av central balanspunkt eller statiskt sluttillstånd som är drivande. Kvalöy Setreng är här tydligt mer inspirerad av Bergson än av till exempel Spinoza som präglar Ekosofi T.²⁶
   
   Ytterligare en skillnad mellan Naess och Kvalöy Setreng är synen på människan och etiken. Där Naess betonar förnuftsbaserad ekocentrisk etik som handlingsgrund,²⁷ så är frigörelse i form av konkret improviserat mångfaldsliv lösningen hos Kvalöy Setreng. Där Naess och Deep Ecology:s diskussion utgår från frågor som kretsar kring värdeetiken och uttycker sig om ”människan” i universella termer,²⁸ sysselsätter sig Kvalöy Setreng med frågor om den funktionella relationen mellan den organiska ontologin och den mekaniska konstruktionen, och ställer konkreta frågor om diversitet, partikularitet, kroppslighet, lokalitet, tid och arbete. Naess Ekosofi T uppehåller sig kortfattat, generellt och abstrakt vid de funktionella aspekterna medan Kvalöy Setreng fördjupar och konkretiserar dessa. Där Naess skissar det övergripande behovet av individuell identifikation och självförverkligande för upphävande av dualism och alienation, konkretiserar Kvalöy Setreng återigen och betonar det kroppsliga, reproducerande mångfaldsarbetets, improvisationens och det aktiva deltagandets betydelse för identitet och frigörelse. Där Naess argumenterar för etik och förnuft som om de utgjorde ideala centrala individuella och kollektiva kontroll- och styrmekanismer argumenterar Kvalöy Setreng mot själva förekomsten av centrala styrcentrum.
   
   Kortfattat skulle relationen mellan Naess Ekosofi T och Kvalöy Setrengs Ekofilosofi S kunna uttryckas som en skillnad mellan det harmoniska, universella, generaliserande och abstrakta å ena sidan och det konfliktdrivna, lokala, partikulära och konkreta å den andra.²⁹ Partiellt överlappar de olika ekofilosofierna varandra, bland annat vad gäller erkännande av ontologisk komplexitet och människans mångfaldsbehov. Men denna likhet skakar emellanåt när Deep Ecology:s konkreta förslag till handling visar på Naess något otydliga koppling mellan komplex ontologi, epistemologi och handlingsgrund.
   
   En möjlig tolkning av förbindelserna, överlappningarna och skillnaderna mellan Kvalöy Setreng och Naess skulle kunna vara att Ekofilosofi S tar avstamp i en konkretisering av Ekosofi T. Kvalöys Setrengs utforskande av det Naesska självförverkligandets och egenvärdets konkreta innebörd leder in i ontologin och vidare ut därifrån till en ny, förändrad plats, där den inkommensurabla relationen mellan den rumsliga konstruktionen/epistemologin och den tidsliga funktionen/ontologin utgör bakgrund till miljödilemmat. Riktningen vidare från Ekofilosofi S går därmed inte mot dygd, holism, harmoni och identifikation som ideala mål utan mot frigörelse, diversitet och improvisation som funktionella nödvändigheter.

9. MÖJLIGA UTVECKLINGSLINJER
   När Ekofilosofi S lösgjorts från den alltför starka identifikationen med Ekosofi T uppstår nya möjligheter. Att koppla ihop Ekofilosofi S med teori och filosofi som handskas med begrepp som system, process, komplexitet, partikularitet, konkretion, skillnad och konflikt, öppnar meningsfulla vägar till fortsatt mångfaldigt ekofilosofiskt arbete. Miljödilemmat i sig och Ekofilosofi S uppmanar också i hög grad till meta(eko)filosofisk reflektion runt relationen ontologi–epistemologi och/eller essens–konstruktion. En möjlighet är att anknyta till begrepp som Whiteheads ”Fallacy of missplaced concreteness”³⁰ eller Bhaskars ”epistemic fallacy”.³¹ Vi får inte heller glömma den rika flora av utomeuropeiska filosofier som kan visa sig utgöra material för ekofilosofisk, engagerad analys med utgångspunkt i Ekofilosofi S. Ett annat intressant område, en konsekvens av miljödilemmat i sig och belyst av Kvalöy Setreng, berör de miljöetiska kategoriernas meningsfullhet. Hur hantera miljöetikens axiologi och miljöetiska kategorier som antropocentrism, biocentrism och ekocentrism om dualismen människa–natur eller en hierarkisk konstruktion rimligtvis kan uppfattas som ontologiskt och funktionellt irrelevant?
   
   Att förstå ekofilosofi som ett filosofiskt fält av rörliga överlappningar och meningsfulla skillnader ger alltså möjligheter att uppfatta och använda miljödilemmat som en öppning till ett område där en rik flora av engagemang, provokationer, nya kritiska frågor och möjliga svar ryms.

Pia Skoglund

Publicerad i Filosofisk tidskrift Årg 36 Nr 4, November 2015.

Noter
¹I framställningen används begreppet ”miljödilemma” för att benämna miljöproblemen i vid bemärkelse. Klimatproblemet, problem med utsläpp, överexploatering, minskning av diversitet, miljörelaterad fattigdom osv behandlas som möjliga konsekvenser av ett underliggande (kultur-)dilemma. Miljödilemma uppfattas alltså som ett brett fält av problem som kan tänkas ha med relationen människa/samhälle/natur att göra.
² Kvalöy Setreng 2001, Mångfald og Tid (MoT), s. 3271.
³ För en mångfaldig beskrivning av den rika floran av miljöetiska ansatser se Keller 2010.
⁴ För en översiktlig kartläggning av norsk ekofilosofis historia, se Reed & Rothenberg s. 1–35. I Gansmo Jakobsen 2005 används ”ökofilosofi” som ett övergripande begrepp för hantering av miljöetiska och miljöfilosofiska spörsmål.
⁵ T står för Tvergastein, platsen där Naess inspirerades till och formade en stor del av sin ekofilosofi; Ekosofi T.
⁶ Teserna utarbetades 1984 av Naess tillsammans med Robert Sessions. Se Bhaskar et. al. 2012, s. 86 eller http://www.deepecology.org/platform.htm
⁷ S står för Setreng, platsen där Kvalöy Setreng inspirerades till och utformade sin ekofilosofi.
⁸ Till exempel etanol- eller avfallsproblematiken.
⁹ Följande är min sammanfattning av framför allt arbetsanteckningar gjorda av Kvalöy Setreng och erhållna av mig 2010, samtal med Kvalöy Setreng under åren 2006–2013, Kvalöy Setreng i Bhaskar et. al. 2012 s. 99–114, samt MoT.
¹⁰ Med individ avses här inte bara människor.
¹¹ Kvalöy Setreng blir emellanåt beskylld för att förespråka en radikal kaosekologi vilket inte är alldeles korrekt. ”… komplexitet eller “evne till rytmisk (min kursiv) mangfoldsvekst” som det viktigeste kjennetegnet ved liv.” ”… ikke likevekt og likevektstendens, …”, MoT, s. 450. I de tidiga skrifterna, t.ex. Kvalöy 1976, används begreppet jämvikt, men utvecklingen av Ekofilosofi S går alltmer mot avvisande av jämvikt och balans som ontologiskt och antropologiskt relevant.
¹² Uttrycket ”signifikanta gränser” pekar mer mot semipermiabiliteten hos Koestlers Holon snarare än mot total öppenhet. För en utveckling av Koestlers holon-begrepp och av begreppen ”gränser, ”hinna” och ”elasticitet”, se MoT, s. 2498ff
¹³ För det uttalade släktskapet mellan Ekofilosofi S och Bergson se t.ex. Reed & Rothenberg s. 148.
¹⁴MoT, s. 2730.
¹⁵ MoT, s. 2790.
¹⁶ En intressant skillnad föreligger här med t.ex. Prigogine och Stengers tolkning av självorganisering/autopoeisis.
¹⁷ “Gaia versus Servoglobe”, Bhaskar et. al., s. 99 ff.
¹⁸ Tivolieffekt var ett tidigt namn på denna kategori, se Kvalöy 1976, s. 34 ff.
¹⁹ MoT, s. 3000.
²⁰ MoT, s. 960 ff.
²¹ MoT, s. 1020.
²² MoT, s. 693ff.
²³ Kvalöy Setreng levde länge med och inspirerades av bland annat Sherpas i Nepal vars livssyn kort kan sägas vara en lokalt präglad synkretistisk kombination av lamaistisk Mahayanabuddhism och animism. Se Kvalöy Setreng 1990, ”En karmabuddhisme …” och Kvalöy Setreng 1995.
²⁴ Jazzens improvisation används ofta som exempel på komplext handlingsmönster. Under åren 1999–2000 genomfördes ett tvärdisciplinärt projekt med improvisation som tema vid Trondheims Universitet där Kvalöy Setreng deltog. Han deltog också i ett flertal perfomances där tecknande och jazzimprovisation samverkade. Se Kvalöy Setreng 1986 och 1988–89.
²⁵ SeKvalöy Setreng 1990, 1992 och 2012, s. 106ff.
²⁶ Samtal med Kvalöy Setreng april 2012, se även diskussionen om bl.a. monism, harmoni och Spinoza i MoT, s. 690 ff.
²⁷ Visst anstränger sig Naess att överbrygga dualismen känsla/förnuft. Men när det gäller konkret handling och handlingsgrund så antas i slutändan en förnuftsbaserad normativ etik. Se Naess 1974, 1993 och 1999.
²⁸ Se Naess 2012, Bhaskar et. al., s. 84 ff och Naess 1974.
²⁹ Kritik mot Naess och Deep Ecology´s universalitetshållning och brist på förståelse för partikularitet har framförts av både ekofeminster som Val Plumwood och socialekologer som Murray Bookshin.
³⁰ Whitehead 1949, s. 52ff.
³¹ Bhaskar 2008, t.ex. s. 36–38. Därmed skulle också beröringspunkter med Kritisk Realism bli aktuella.

LITTERATUR
_{Bhaskar, Roy. 2008. A Realist Theory of Science, Verso.
Gansmo Jakobsen, Trond. 2005. Ökofilosofi – ökologi, evolutionsteori og transformativ laering, Tapir akademisk forlag.
Keller, David R., utg. 2010. Environmental Ethics: the big questions, Wiley Blackwell.
Kvalöy Setreng, Sigmund. 1976. Ekologisk kris-natur och människa – en inledning i eko-filosofi och eko-politik Förlaget By & Bygd samt LT:s förlag.
Kvalöy Setreng, S. 1983. ”Ekopolitik och ekofilosofi – tanke och handling som svar på hotet om ekologisk katastrof”, i Albinsson, Eva-Marie, Ohlsson, Per & Stridbeck, Bolof. (red)
Ekosofi – helhetssyn på ekologisk grund. Jord-Eco Förlag
Kvalöy Setreng, S. 1986. ”Jazz som ökologi – og omvendt”, i Arena, Trondheim nr 3–4.
Kvalöy Setreng, S. 1988–89. ”Jazz som alternativ samfunnsform og pedagogisk oppgave. Noen idéer fra Jazz-filosofisk Forum”, Den tredje nordiska konferansen om jazzforskning. Norskt jazzarkiv.
Kvalöy Setreng, S. 1990. ”En ’Karmabuddhisme’ for vesten og vår tid del 1 och 2”, i Skandinavisk buddhistjournal, nr 1 och 2.
Kvalöy Setreng, S. 1990. ”Servoglobus – den siste pyramiden”, Kontrast nr 3–4.
Kvalöy Setreng, S. 1992. ”Identitet og meningsfullt arbeid”, i Stenseth, N. C. och Hertzberg, K. (red.), Icke bare si det, men gjöre det! – Om baerekraftig utvikling, Universitetsforlaget/Alternativ framtid.
Kvalöy Setreng, S. 1992. “Inside Nature”, i Goldsmith et. al. (red.), The Future of Progress, The International Society for Ecology and Culture, Berkeley.
Kvalöy Setreng, S. 1993. “Complexity and Time: Breaking the Pyramid´s Reign”, i Reed & Rothenberg 1993.
Kvalöy Setreng, S. 1993. “Getting Our Feet Wet”, i Reed & Rothenberg 1993.
Kvalöy Setreng, S. 1994. Naturens nei – Om frihandel og ökologisk kaos, Norsk bonde- og småbrukerlag.
Kvalöy Setreng, S. 1995. “Mother Earth´s Treasures and their Revealers – an Ecophilosophical perspective”, i Kulöy, H. K. (red.), The treasure Revealer of Bhutan, Bibliotheca Himalayica, series III, Volume 8.
Kvalöy Setreng, S. 2001. Mangfold og tid – Pyramide-mennesket ved skillevegen: System fihet eller kaos? (Ökofilosofisk fragment nr 7). Skrifter fra Musikkvitenskapelig institutt, NTNU (Tillgänglig via Tapir akademisk forlag.) I framställningen benämd MoT.
Kvalöy Setreng, S. 2012. ”Gaia versus Servoglobe”, i Bhaskar, Roy, Höyer, Karl Georg, Naess, Peter, (red), Ecophilosophy in a World of Crisis – Critical Realism and the Nordic contributors, Routledge.
Naess, Arne. 1974. Ökologi,samfunn og livsstil, Universitetsforlaget, Oslo
Naess, Arne. 1993. ”Intrinsic Value”, i Reed & Rothenberg 1993.
Naess, Arne och Haukeland, Per Ingvar. 1999. Livsfilosofi – Ett personligt bidrag om känslor och förnuft, Natur och Kultur.
Naess, Arne. 2012.”The Deep Ecological Movement – Some philosophical aspects”, i Bhaskar et. al. 2012.
Reed, Peter & Rothenberg, David (red.). 1993. Wisdom in the Open air – The Norwegian Roots of Deep Ecology, University of Minnesota Press.
Whitehead, A. N. 1949. Science and the Modern World, Mentor Books.}