Spridda reflektioner om mötets svårigheter


Det är inte så lätt det där med ”det goda mötet”. Det kanske är kanske inte ens är möjligt? Bortsett från att vi inte riktigt vet vad det är, mer än en trevlig abstraktion, så finns det många hinder emellan dem som möts. Det är så lätt att tränga undan den/det andras röst som alltid är så svår översätta till ett språk som är begripligt i vårt eget rum. Det är också så lätt att bli rädd och osäker för det främmande. Eller snarare rädd och osäker inför den egna oförmågan att förstå. I vägen ligger också ofta makt eller brist på densamma. Den makt och för det mesta den omedvetenhet och arrogans som ligger i att tillhöra en dominerande normalitet eller den vanmakt och vrede som föds ur exploatering och underordning kan göra det svårt. Hindren kan gestalta sig på olika sätt. Så mycket kan hända när vi möter dem.

Mongoliets obegripliga slätter och kullar. Himlen alldeles för nära. Det omöjliga i att förstå avstånd. Är det 200 meter eller 2 kilometer till den där kullen? Världen svajar. Sinnena förlorar sina kända referenspunkter. Jag måste snegla försiktigt, ta in det hela i små, små bitar för att inte bli illamående.

Mötet med det främmande landskapet pekar mot något viktigt. Platsen för mötet är verkligen kroppen. Förvirringen, svindeln, osäkerheten har ingen annan plats än i min kropp. En kropp som blivit till genom erfarenhet, vanor. Detta habitus, den kulturella vane-världen som formar kroppens perception och dess fysiska och mentala rörelsemönster. Våra kroppar är detta. Detta är vad vi är. Detta är vad det andra är. Den oro som uppstår är det som händer mellan jag och Du.

Sydafrika: Var är vi? Vart åker vi? Norrut? Söderut? Solen är på fel ställe. Stjärnhimlen ger ingen ledtråd. Kroppen söker desperat efter sin plats i landskapet men hittar ingenstans att kasta ankar, ingen mittpunkt. Jag filmar mycket.

Det är så oerhört lockande att fly från det chockerande mötet. Fly in i kunskapstäta förnuftsresonemang om jordens plats och rörelser i universum eller till frågor om ögats perception och neurologiska funktioner. Med hjälp av kameran, telefonen eller annan teknik kan jag stöta bort det svåra, skapa en vilsam barriär. Återställa mitt eget rum. Förvandla det påträngade subjektet till yta, till objekt. Till ett Det.

Kvinnorna täckte sina huvuden. Kören sjöng med de där harmonierna som är hemma men ändå lite främmande. Rökelsekaren svängde. Prästerna läste och reciterade på ett språk jag inte förstod. När ikonerna bars ut till församlingen stängdes min kropp. Jag började titta på och tänka om bilderna. De berövades sin konkreta, kroppsliga, närvaro och förvandlades till abstrakta symboler i mina ögon. Församlingens heligaste blev ett analyserbart objekt för mig. Jag uppfattade mig som en störning och gick ut till björkarna.

I mötet med det okända finns ofta en tendens att överge erfarandet för tanken. Vårt egets förståelserums envisa dualism blir ofta smärtsam tydlig i mötet med den/det andra. Jag förvandlas från en enda kännande kropp till två; ett tänkande jag som har en kropp som sällan gör sig påmind. I detta fall blir det uppenbart att objektifieringen av den/det andra också innebär att jag som kropp också blir ett objekt. Övergången kan ske så abrupt. Räddningen finns i det kända. Där kan den erfarande kroppen återhämta sig.

I mörkret ser jag hur kvinnan krafsar i ryggen på den liggande personen. Hon svettas och pratar obegripligt. Hon nosar på den liggande personen som ett djur och liksom drar ut något ur ryggen som jag inte kan se. Hon ser sig emellanåt runt som om hon letar efter något och återgår sedan till att plocka och kratsa. Det pågår länge. Hon gör slutligen torkande rörelser längs ryggraden och sedan verkar hon nöjd. Hon plockar med något bredvid sig och rörelser som tydligt visar att hon trär en tråd i ett nålsöga. Hon syr ihop ryggen på den liggande personen längs med ryggraden. Klart!

Detta är så ontologiskt utmanande! Impulsen att återta den normala formen blir så stark när vi möter något som framstår som galenskap, vansinne, så långt bortom vår vardag, våra invanda förklaringsgrunder. Vår kulturella mentala vana säger oss att det måste finnas en bakomliggande förklaring till detta beteende. Att handlingarna nog är symboliska, endast tecken för något annat. Att det finns en underliggande karta som skulle hjälpa oss att placera in det hela i en för oss meningsfull kontext. Vi vill kunna fråga ”varför” och få en översättning till intellektuella, psykologiska, sociala begrepp som vi självklart begriper. Men frågan skulle i detta sammanhang framstå som dum och onödig. Som att fråga varför kvinnan ger sina barn mat eller tvättar sina händer när hon är smutsig. Det hela är så obönhörligt konkret och därmed obegripligt för oss. Något är borttaget ur ryggen och ryggen är hopsydd och ren och hel. Det är allt! Och vår flyktväg till raffinerat språk och intellektuella förklaringar är stängd. För att ens komma i närheten av möte med denna konkreta kroppslighet måste vi kanske stå ut med tomheten som ersätter abstraktioner som förlorat sitt sammanhang.

Den unge ursprungsamerikanen är på besök. Han tillhör Lakotanatione. Han är full av vrede. Han är misstänksam, oförskämd och arrogant. Alla försök till vänlighet och intresse avvisas. Våra försök att förhöra oss om tradition och kultur avfärdas som kolonial exploatering av hans värld. Några av oss svenskar börjar försvara sig – ”Vi har inte gjort något”. Några blir förbannade och tycker att lite vanlig hyfs vore på plats. Några hävdar att de förstår hans vrede och vill visa medlidande. Detta gör honom ännu argare. Det finns ingenstans att gå, inget som vi förmår möta. Nånstans under kvällen inser jag att absolut ingenting kan sägas eller göras i mötet med detta förkroppsligande av århundraden av våld och lidande. Det hela slutar i kaos.

Detta är en så svår situation. Konflikter och hinder i så många former. Inga av våra vanemässiga strategier går hem. När inte vare sig välvilja, intresse eller medlidande öppnar flyktvägar tvingas vi tillbaka till oss själva. Oförmågan och konflikten finns där inne i oss. Det omöjliga blir en spegel där vi själva och allt det som format oss kan bli synligt. Kanske som något helt annat än vad vi tänkt och önskat. Välvilja och medlidande kan visa sig vara både arrogant och distanserande. Det vänliga intresset kan visa sig vara uttryck för den överordnades abstrakta nyfikenhet på det exotiska. Det vi tänker är gott kan utgöra en sorts kolonial attityd som den underordnades/den förtrycktes kropp läser av utan förmildrande abstraktioner och tillrättalägganden. Kanske kan både vrede och tystnad förflytta oss bortom våra egna föreställningar om det goda?

Det framstår som omöjligt att bortse från vår egen kulturs historiska erfarenhet av att vara vinnare. Att vara kulturell vinnare innebär att den kunskap som produceras, den livssyn och människosyn som formas i kulturen är självklara. Vi kan vara medvetna om att det hela inte säkert är självklart bäst. Men det är det självklara, vare sig vi försvarar den eller längtar efter eller inser möjligheten av något annat. Det kulturella ställningstagandet för individens, abstraktionens och intellektualismens självklarhet utgör extra svårigheter i som vi bär med oss i alla möten.

Vår djupa längtan – eller i värsta fall det etiska begäret – till det goda mötet kan leda oss på avvägar och riskerar emellanåt att leda oss till självbedrägeri. Den/det vi möter är alltid något radikalt annat. Ett Du som skiljer sig från jag. Vi som möts är inte samma, inte ens innerst inne. Kanske i synnerhet inte innerst inne…. I bästa fall innehåller mötet med den/det andra kanske alltid bara en fas av konflikt. Men i den konflikt och det motstånd mötet medför kan något större och mer än jag själv rymmas. När den/det andras obegriplighet tränger sig in i min färdiga värld skapas en möjlig öppning. Om jag förmår låta den/det andra och de konflikter detta medför flytta in i min erfarenhet blir något nytt och annat kanske möjligt. Något som är mycket svårt att säga, nästan omöjligt att förklara och just därför oavvisligen verkligt.


Med inspiration från Martin Buber, Ludwig Wittgenstein, Hanna Arendt, Frantz Fanon, Sigmund Kvalöy Setreng och (spec) Michael Jackson: Lifeworlds; Essays in Existential Anthropology University of Chicago 2013

Pia Skoglund

Publicerad i Ekofilosofisk tidskrift nr 4 2020