En av sommarens varmaste dagar. De här sista dagarna i augusti och de första i september har en alldeles speciell plats i mitt minne och hjärta, av flera skäl. Ett av dem är Ojnare. Idag är det sju år sedan vi stod i skogen och försökte hindra de s k skördarna – skogsskövlarna, enorma maskiner som på några sekunder tillintetgjorde tusenåriga träd – att dra igång. Poliserna på plats satte upp avspärrningar, stod ansikte mot ansikte med oss när vi försökte ta oss fram, klättra upp, komma nära intill med våra kroppar och banderoller. Jag stod mittemot en polis från Norrtälje, Johan, som jag pratat med under förmiddagen. Ja, vi hade pratat så mycket att en av hans kollegor sänts för att avbryta vårt samtal genom att ta hans plats bredvid den parkerade skövlare han vaktade från angrepp. Nu, efter lunch, stod vi där med ett av polisens plastband mellan oss. Det plastband som utgjorde den gräns jag inte tilläts överträda. Vi pratade om plats och barndom, engagemang, om de vackra rosen- och änglatatueringar han hade på sina armar och som jag hade kommenterat på och gärna ville veta historien bakom. Vi pratade om Dan Andersson, poeten, och om den sorg och vrede vi demonstranter kände. När stövlarna drog igång, vilket de gjorde trots att flera av mina vänner satt uppe i trädkronorna, var hans blick på mitt gråtande ansikte varm och mjuk. Det hela var som ett slags skådespel, enades vi om, där han spelade sin roll på ena sidan avspärrningen och jag min på den andra. Och ändå var det förstås alldeles på riktigt och fullaste allvar, det som hände. Det var själva rollerna vi hade som var det teateraktiga, men i vårt möte fanns något alldeles äkta. Någonting starkt och verkligt. Precis som i skogen själv. Den levande skogen, så älskad av oss som tagit oss dit för att skydda den. Men Johan och de andra poliserna var inte fienden, inte min eller någon annans. Det stora gruvföretagets makt- och pengahunger var vår fiende, liksom den politiska flatheten, respektlösheten och bristande förståelsen för konsekvenserna av den typ av brott som stod inför att utspelas. Det finns mycket att skriva om de här dagarna i Ojnare. Överhuvudtaget finns det mycket att säga om de ställningstaganden vi måste göra. Det gör det eftersom det finns mycket att säga om livet. Och om kunskap och makt och det organiska kontra det mekaniska.
Solen ligger på. En måste hålla sig i skuggan idag. Vara noga med vattnet. Och i Ojnare flödar det, vattnet, genom marken på sätt vi inte kan förutse eller kontrollera. Skyddsvärt, livsavgörande. Utan det, inget liv. Det finns system och strukturer som vägrar se och ta hänsyn till det. En måste uppmärksamma dem.
Viktoria
