Att säga något meningsfullt om kunskap verkar nästan oöverkomligt svårt. Ju mer jag närmar mig desto mer glider det undan, blir otydligt för att snart framträda på ett annat sätt med nya frågor. För många år sedan löste jag problemet med genom att försöka formulera så många frågor om kunskap jag just då kunde komma på. Det landade i ett litet ekofilosofi- arbete med rubriken 73 frågor om kunskap.
Och på den vägen är det. Men några ledtrådar- som säkerligen kommer att omprövas- har gjorts på vägen till nu. En ledtråd: All kunskap oavsett var och när och hur den görs måste baseras på redan befintliga antaganden om världen och människorna. Vi måste ha bestämt vad som kan finnas och hur det finns för att börja ställa frågor, utforska och ge det vi utforskar ett språk. Och dedär grundläggande antagandena kan förargligt nog inte bevisas inifrån språket eller kunskapen själv. De kan bara motbevisas i det aktualiserade mötet mellan kunskapen/ praktiken och världen. Detta har hänt och händer. Gamla förgivet-taganden spricker emellanåt som troll i solsken när mänsklig praktik och värld möts. Ett av de kulturellt grundläggande antagandena som styr vår vetenskapspraktik, att världen är en ordnad, stabil plats med strävan mot balans och harmoni har i över hundra år krackelerat alltmer. Fysikers, biologers, ekologers, meteorologers arbete har bekräftat det som människor och filosofer på olika platser och i olika tider iakttagit: Världen är föränderlig och i hög grad oförutsägbar. Vare sig det är gudar eller naturlagar som styr så är tillvaron definitivt inte stabil, balanserad och så kontrollerbar som den gamla kartan utlovade. Det betyder inte att vad som helst kan hända eller att vilken som helst kunskap är möjlig. Naturen – inbegripet människan – är den realitet mot vilken vår kunskap testas. Kartan kan inte ritas hursomhelst – territoriet är där och stökar till det oavsett hur väl vi utvecklar sätt att få kunskap. Tyvärr medger inte alltid våra metoder uppriktig falsifiering utan är ofta utformade att passa det vi redan tror att vi vet. Vi vill så gärna ha rätt och ökande krav på att snabbt omsätta kunskap till så kallad nytta är inte särskilt förenliga med att ha fel och göra misstag.
Det leder till en andra ledtråd som för oss rakt till fronten i kriget mellan ” den konkreta realiteten” och ”den abstrakta idealiteten” som rasat i västerländsk filosofi sedan Platon. En knepig dualism som ställt till det rejält! Om världen vi ser är en illusion eller en abstrakttion i våra huvuden så skulle allting vi anser vara möjligt verkligen vara möjligt. Vi skulle kunna bränna hur mycket fossila bränslen som helst utan att något händer. Vi skulle inte behöva oroa oss ett endaste dugg för alla plaster i haven. Vi skulle inte behöva bekymra oss för fattigdom, hemlöshet, stress eller vad som helst som är problematiskt. Ytterligare argument för att världen är synnerligen konkret och faktiskt finns och lyder under vissa lagbundna ordningar oavsett vilka abstrakta föreställningar som styr våra beteenden är att vi misslyckas om vi gör fel saker. Pågående och upprepade misslyckanden när vi gör mer av samma är riktigt svårt att förklara utan att det finns en värld som är konkret och ”på riktigt”. För att kunskap skall kunna göras – och falsifieras/visa sig vara felaktig- måste det alltså finnas något realt/konkret existerande. Något som beter sig på specifika sätt. Att vi beskriver och undersöker det reala, att vi kan rita och emellanåt rita om kartan – beror på att det faktiskt finns något att beskriva. HUR vi beskriver och undersöker beror nog inte på objektivt neutralt iakttagande/deltagande utan mer på hur vi formulerar våra frågor och det i sin tur beror på hur vi bestämt koordinaterna, de grundantaganden, som resten av kartan konstrueras kring.
Här skulle vi kunna stanna länge och väl vid begreppet sanning. Men det tar vi någon annan dag…..
Det finns en tredje ledtråd: Kunskap, oavsett hur den ser ut, är en kraftfull och aktiv agent! Kunskap gör något! Kunskap uttrycker kulturens grundläggande syn på världen och den utgör mall och styrmedel för önskade tankar och handlingar.
Mot bakgrund av de här ledtrådarna så är det nog hyfsat rimligt att anta att kunskapstra-ditionen i vår kultur är i gungning. En ökad förståelse för det realas/konkretas tendens ill trörelse, mångfaldsprocesser och bristande förutsägbarhet är på väg att tvinga oss att rita om en karta som tidigare beskrev en styrbar, harmonisk, enhetlig värld. Men det hela är en trög process. Vad gäller människo – och samhällsynen förändras knappast något. Kunskapens agens är tydlig. Ramarna för möjliga handlingar rentav krymper. Ständigt åberopas ”mer kunskap” i stället för ”annan kunskap”. Rationella abstraktioner styr fortfarande mål och mening. Men alla som slutat – eller försökt sluta – röka,
alla vi som förälskat oss i fel person eller råkat köpa för dyra skor med för höga klackar eller längtar efter någon eller något som kan knyta ihop våra trasiga band med världen vet att rationell, abstrakt kunskap och rationellt tänkande inte alltid hjälper. Kärlek, hat, olust, lust; allt verkar kunna förläggas till gener eller hjärnan i sann reduktionistisk anda. Mot detta står vår ständiga längtan efter efter mening, delaktighet och sammanhang. Men icke desto mindre- kunskapen är där och gör något med oss och världen.
Här är vi kanske nu: Den abstrakta kartan krackelerar underden konkreta verklighetens tyngd. Det vi är och lever i har visat sig vara något helt annat är en styr – och förutsägbar ymnighetsmaskin. Landskapet som skall beskrivas är något annat än det vi trodde. Konflikten mellan våra abstraktioner och det konkreta varandet skärps men språk och kulturell praktik är sega och gör motstånd. Men det levda livet och kropparnas konkreta erfarenhet pekar envist mot något annat.
Är konflikten bara hotfull eller finns det möjlighet till en kunskapande och reflekterande process som befinner sig mitt i konfliktens kärna? Alfred North Whitehead sade redan på 1920-talet: ”En civilisation som inte mäktar bryta igenom sina abstraktioner är dömd till sterilitet efter en begränsad tid av framgång”. Är det där vi är? Kan vår fortsatta process präglas av sökande efter de viktiga frågorna snarare än de rätta svaren? Skulle det vara möjligt med en långsam (r-) evolutionär kunskapsprocess mitt i ett turbulent nu?
Pia Skoglund
Publicerad i Ekofilosofisk tidskrift nr 2 2019
Förutom från samtal och umgänge med kollegor, vänner, barnbarn och det dagliga livet hemikring har inspiration till denna lilla reflektion hämtats från:
Barad, Karen: Meeting the Universe Halfway; Quantum Physics and the Entanglement of Matter and Meaning, Duke University Press 2007
Bateson, Gregory: Steps to an Ecology of Mind, Paladin 1973 (finns i nyare upplagor)
Bhaskar, Roy: A Realist Theory of Science, Verso 2008
Kvalöy Setreng, Sigmund: Mangfold og tid; Pyramidemennesket ved skillevegen: System, frihet eller kaos? NTNU 2001
Vitek, B and Jackson, W (ed): The virtues of Ignorance; Complexity, Sustainability and the Limits of Knowledge, The University Press of Kentucky 2008
Klint, Viktoria och Skoglund, P: Att ta ansvar – eller att svara an i Askmar, E & Martling, A: Sånger från jorden, Skörda förlag 2015
Whitehead A. N.: Science and the Modern World, Mentor Books 1948 Citat s. 59, översatt av Sigmund Kvalöy Setreng och mig.
