Hej Pia,
Nu har jag funderat på en sak igen. Den har med upplevd skuld och det vi kallar klimatångest att göra. Såhär: för många människor tycks mat ha blivit ett så svårt dilemma att de nästan inte kan äta någonting utan att få dåligt samvete. Det tycks som om vad vi än stoppar i oss så är det fel och det finns en hel uppsjö av ”klimatsmarta” och ”etiska” livsmedel. Min tanke är att dåligt samvete över vad vi äter – och kanske över att vi överhuvudtaget måste äta – grundar sig i något annat, som upplevd brist på kontroll, en känsla av att vara ”tärande” i ett system som först och främst har kapitalistiska intressen, ilska över och vanmakt inför det systemet och vad det gör med oss och vår omvärld. Hur tänker du?
Viktoria
Hej Viktoria
Ja, ätandet verkar ha stor betydelse för hur vi uttrycker vilka vi är. Mat har väl i alla kulturer varit omgärdat av regler för vad som bör och inte bör ätas, vad som är rent och smutsigt. Att den moderna sekulariteten ersätter de kollektiva religiösa/kulturella argumenten med individualiserad rationalitet gör egentligen ingen skillnad. Berättelsen om det rent och det smutsiga är still going strong.
Att äta är- som jag ser det – ett grundläggande uttryck för att vara delaktig och beroende. Att smaska i sig en morot eller en köttbulle är att ta in något annat levande i sin kropp och därmed en bekräftelse av det(r-) evolutionära beroendet , det heliga om du så vill. Redan där finns en paradox i det postmoderna motståndet; ätandet, som ur ett biologiskt/existentiellt perspektiv upplöser individens begränsningar, riskerar att bli något som används för att uttrycka den individuella sär- (av)-skildheten. Och med det stärks åter den starka föreställningen om mitt eget ansvar och min egen skuld som genomsyrar miljödiskursen idag.
Därmed har avståendet har blivit en central strategi för människors miljöhandlingar. Vad skall avstås? Vad gör det med oss? Hur påverkar det vår relation till natur och andra människor?
Pia
Hej Pia,
Ja. När jag först läser ditt svar läser jag fel, ordet ”avståendet” blir ”avståndet” – och jag tänker att kanske hänger det ihop, avstånd och att avstå. Att det är frågan om en slags alienation, med påföljande föreställning om att vi kan vara oberoende, ha kontroll och makt över vår omvärld genom att utföra handlingar som att aktivt avstå från det ena eller det andra eller att försöka styra det med individuellt ansvarstagande för och starka åsikter om det, t ex mat. När vi alieneras på ett sätt som för oss bort från de grundläggande förutsättningarna för och behoven i våra liv, som ju ätande och mat faktiskt är, så skapar detta en maktlöshet som vi försöker avhjälpa med avstående, regler och kontroll. Världen blir fragmenterad, osammanhängande. Och när ingenting längre är heligt (och helt) förlorar det grundläggande, våra ursprungliga förutsättningar, sitt syfte för oss. Vi förstår inte hur vi sammanhänger med allt annat levande, med (som du skriver) natur och andra människor. Det grundläggande, basala utgör inte längre, i vår föreställningsvärld, förutsättningen för en helhet i vilken vi är delaktiga, utan har blivit abstrakt och splittrat. Och ändå vill vi – har vi ett behov av – att på ett eller annat sätt vara just delaktiga, visa omsorg, skapa ramar som gör våra liv meningsfulla och relaterande.
Ja, det var några funderingar från mig. Hur ser du på det?
Viktoria
Hej Viktoria
Många har nog en rationell förståelse för att vi hänger samman och att våra handlingar påverkar annat och andra. Och inom ramen för de val som kulturen/samhället tillhandahåller försöker vi göra de individuella val som vi tror ska rädda världen åt framtidens liv. I den liberala kontexten är vi genom antagandet att är fria att välja också tvungna att tro oss vara fria ansvariga individer. Men hur är det med det? Vilka ramar sätter den politiska, historiskaoch reala kontexten för hur vi bör o kan uppfatta oss själva och vilka behov och val som ens kan övervägas?
Om vi skulle resonera á la Foucault så skulle den gamla religösa föreställningen om att himmelriket för mig ligger i mina händer idag motsvaras av att framtiden för alla ligger i mina händer. Allas frälsning är idag beroende av i vilken grad lilla jag avstår från syndfullt beteende som till exempel begäret att äta gott och mycket. Men vad händer med vårt människovarande om allt människor –som- natur önskar blir till skulder som skall betalas?
Kan vi omformulera frågan? Såhär kanske: Vad händer om vi bryter oss ur skulden och avståndet och gör ett allvarligt försök att uppfatta det djupa begäret till liv, till natur, inom oss? Detta begär kanske visar sig vara något helt annat än de konsument -och självhävdelsebehov som vi ofta tror det betyder. Begäret till liv innebär kanske en djup längtan att vara liv, att vara delaktig i alla aspekter i vårt varande; existentiellt, mentalt och kroppsligt. Begäret att vara en ätande varelse skulle kunna vara utgångspunkten för ett närmande till en meningsfull gemenskap med allt levande. Till meningsfull produktion snarare än till konsumtion och kontroll. Att lära känna och erkänna begäret till liv kanske är en mycket kraftfullare (r)-evolutionär väg till den samhällsförändring vi tänker behövs? Vad händer om skuldfyllt ansvar ersätts med begäret att svara an? Är det kanske vår (r)-evolutionära födslorätt att äta och andas med lust och visshet om att våra djupa begär för oss närmare varandra – inte längre bort? Är allt annat förtryck av oss alla, inklusive den icke-mänskliga naturen?
Det hela är lite provocerande kanske? Eller frigörande? Vad tänker du?
Pia
Hej Pia,
Absolut frigörande, tänker jag. Jag tolkar det begär som du beskriver som lusten till och behovet av det verkliga och meningsfulla med och i våra liv. Lusten till delaktighet i och gemenskap med livet, levandet och allt som lever. Vilket är något frigörande, att erkänna det beroendet och den samhörigheten och liksom vila i det utan att behöva försöka upprätthålla någon illusion om oberoende och självständighet. En illusion som genom hävdandet av individualism och oavhängighet tvingar oss till lydnad och underkastelse genom att den alienerar oss från vår sanna delaktighet i livet och allt som är och pågår. När vi blir fria från den blir vi fria att använda den kraft som krävdes för att hålla oss fångna i föreställningen om oberoende till att istället bygga relationella förhållningssätt till världen och allting i och omkring oss, som mat och dryck och allt annat som vi är del av och inte kan leva utan. Vi kan slappna av och överlämna oss till livet sådant det i grund och botten är – relationellt – och blir på så sätt också fria att svara an.
Bästa hälsningar,
Viktoria
Publicerad för första gången i Landets fria tidning.
