Jag sitter vid österfönstret och lyssnar till Elisabets sånger. De förmedlar uppror och samhörighet, trots och delaktighet. Språket är direkt, levande och överskrider gränserna mellan högt och lågt, trivialt och djupsinnigt. Och överallt är kroppsligheten närvarande.
Livet som mångfaldigt och sinnligt erfarbart bortom rationalitetens gränser gestaltas både i dikt, bild och filosofi hos Elisabet. ”Jag vill va diagonal intill min död….” . Så uttrycker hon sin hållning och riktning i en av sina sånger. Hon färdas på tvärs med det diskursivt dominerande rutmönstret och dess klart avgränsade, vinkelräta kategorier. Hon rör sig över tankegränser, över parti- och religiösa gränser. Hon trotsar och utmanar den tankedödande bristen på kritik och den kvävande lojaliteten mot redan fastspikade kartor och program. Men det är inte ett uppror mot det fasta, det livsgivna. Snarare riktar sig trotset mot den tidsanda som övergett det livsgivna, det kroppsligt erfarna för en likgiltig abstrakt utifrånhållning. Hon trotsar en blick som reducerar både natur och människa till objekt och placerar oss i en kall värld, ett kallt universum där ingen plats innehåller någon mening. En värld där fakta ersätter värde, där likgiltighet, arrogans och distans ersätter deltagande och omslutande. En kultur där föreställningen om teknologiskt framsteg suger det kroppsliga levandet ur allt och alla : ”Javisst kan du sörja och klaga min vän den död som naturen oss skänker. En långt värre död du ska frukta är den som dolt sig i lister o ränker. Den kallar sig framsteg och mänskans vän, den kallar sig kunskap och vett, den växer, den är inte livet men den dödaste död du har sett”
Hennes centrala kritik mot samhällsutvecklingen, kyrkan och vetenskapen hade alltid sina rötter i bejakandet av just det kroppsliga och Jorden i fördjupad och andlig bemärkelse. Viktiga utgångspunkter för hennes bilder, ord och tankar var hennes erfarenheter och också några centrala mystika upplevelser som utmanade och suddade ut dikotomin mellan det kroppliga och det andliga. Drömlika erfarenheter som utmanade en av de avgörande dualismerna i det europeiska tänkandet. Den åtskillnad som för vidare till andra djupgående motsättningar; objekt mot subjekt, tanke mot ting, abstraktion mot erfarenhet, fakta mot värde.
Det är svårt att uttrycka detta överträdande i ett språk som är så färgat av andligt eller kroppsligt som oförenliga kategorier. Ju mer jag läser och minns våra möten förstår jag att hon inte alls placerar det mystika i en avgränsad andlig okroppslig sfär. Tvärtom utvidgas den kroppsliga erfarenheten bortom de vardagliga, kulturskapade gränserna. Kropparnas möjlighet till möte med andra kroppar och möjligheten till erfarande av andras erfarenheter är en grund för hela hennes arbete. Det är möjligt att ”…vara vind som drar i trädens rot…..”, det är möjligt att höra ”ljud i stenen stum”. Det är möjligt att vara sinnligt (och andligt – om det nu måste sägas…) delaktig i livets små och stora mysterier. Det är till och med så att för Elisabet är denna levandets delaktighet är odiskutabel, den är. Jag uppfattar detta som Elisabets ontologiska grund, hennes icke- förhandlingsbara utgångspunkt. Under årtusendena har en sådan hållning dock blivit alltmer förringad, osynliggjord och under de senaste århundradena utsatt för eskalerande förlöjligande, förnekande och belagt med skam. Inte minst i vårt eget land under Uppsalafilosofins glansepok under efterkrigstiden då alla försök till kritik av semantikens herravälde, den logiska positivismen och den distanserade trolösheten mot allt som luktade värde slogs ner skoningslöst i akademin och kulturdebatten.
In denna konflikt, i detta krig kastade sig Elisabet med en oräddhet och klarsynthet som är imponerande. Några bundsförvanter hade hon men som en ensam kvinna som på allvar utmanade filosofins och vetenskapens grundvalar i ett kulturklimat som dominerades av ett akademiskt strikt hierarkiskt, manligt prästerskap utgjorde hon ett mycket synligt och provocerande byte. Hennes vetenskapskritik var skarpare än önskvärt och förväntat vilket ofta ledde till både förlöjligande och uteslutning från den akademiska diskussionen.
Hon slår hårt och klartänkt mot både vetenskapens utgångspunkter och ambitioner. Ingen brist på vare sig övertygelse eller filosofisk relevans där inte! Det är en amason som går till strid för livet mot dödsbringande krafter med skarpslipade lansar, välriktade pilar och sofistikerade målsökande missiler som är laddade med övertygelse om livets inneboende skaparkraft. Hon siktar mot den avmätta, distanserade, teknologiska dödsstjärnan som svävar i den kalla rymden långt bort från livet och ändå gör anspråk på att styra det. Och hon träffar…..
Hon ger sig på vetenskapens (framför allt naturvetenskapens) berättelse om sig själv. Hon ifrågasätter med stringens och finess möjligheten och önskvärdheten av en värde – lös kunskap. Hon kritiserar vetenskapens ambitioner och dess tolkningsföreträde. Hon skjuter skarpt mot vetenskapens filosofiska och moraliska slapphet som yttrar sig i ett godtyckligt och egenmäktigt användande av dess egna kärnbegrepp som teori, empiri och bevis. Hon rasar mot dess resultat; teknifieringens reduktion av både människa och natur. Hennes skarpslipade ur- sinne tar alltid sin näring ur hotet om den förstörelse, ödslighet och det existentiella främlingskap som okritisk dyrkan av vetenskapen som framstegsmirakel resulterar i.
Hon kritiserar också de kritiker som med en dystopisk suck av vanmakt till dels delar hennes kritik. Att som G.H. von Wright ge upp inför framstegslogikens linjära framtidssyn går inte för sig! Eller att som George Zukav göra slarviga och behagligt paketerade översättningar mellan kvantfysik och taoism, mellan vetenskap och mystik för att få till ”universifierad visdom” går inte heller för sig.
Hennes konst och hennes dikt följer henne på vägen. Med stöd i hela sin kreativa och mänskliga erfarenhet och delaktighet siktar hon in sig på det som hotar just det. Hon är konsekvent lojal och trogen mot sin upplevelse av världen som hel –het (hel-ighet?) och möjligheten till den ontologiskt relevanta delaktigheten. Hon är trogen människorna, naturen, vattnet, stjärnorna, vinden och har en stark övertygelse om solidaritetens möjlighet och nödvändighet.
Elisabet verkade i en tradition av tänkare drivna av passion och trohet mot sin hela erfarenhet. Simone Weil, Elin Wägner, Emilia Fogelclou, Flory Gate är några av dessa.
Speciellt har Emilia Fogelclou inspirerat genom sin kritik av positivismen men också sitt fokus på det kvinnliga. Det blev klart att dualismen kvinnligt/manligt även det var en konsekvens av den grundläggande dikotomin mellan kropp och ande. Där fanns möjlighet till tankar och ett språk som kunde uttrycka en annan syn på jordens och kroppens erfarenheter än den så patriarkalt omhuldade objektiveringen. ”Jag hade upptäckt att om jag sade om mig själv att jag skriver som en människa, så var detta i manssamhället identiskt med att skriva som en man.” Under en lång tid hade Elisabet utkämpat ett krig mot män och inte riktigt förstått varför motståndet ofta var så skoningslöst. Detta ledde till ett stort mått av självförakt. Fogelclous tankar och den växande ekofeministiska rörelsen gav utrymme för självrannsakan och en ny öppning. ”…. när jag kom underfund med att jag bar på samma kvinnoförakt, som det manssamhället odlar, som jag själv kritiserade, valde jag att ta fasta på min kvinnliga identitet som författare.”
Jorden och det levande kan nu få uttryck som Moderns kropp. Den kropp som föder och försvarar livet igen och igen. Den kropp som är för alla – inte bara för kvinnorna! Elisabet finner i Modern en av de synvändor som hon sökt och pläderat för nödvändigheten av. En annan historieskrivning visar sig vara möjlig och därmed kanske till och med en möjlig framtid utan våld och kontrollerande övergrepp på människor och natur. Elin Wägner och Emilia Fogelclou och den svenska tidiga kvinnorörelse som präglades av längtan efter och strid för rättvisa och fred för både människor och natur inspirerade. Hos Modern -och för all del hennes syster Häxan – ryms allt; vrede och kärlek, kropplighet och andlighet, strid och omsorg. Allt detta som är genomgående och bärande i Elisabets arbete. Kanske hittade den stridande och älskande amasonen hem till sina systrar.
För ekofilosofin i Sverige har Elisabet betytt och betyder fortfarande mycket. Hennes skarpa kunskapskritik, den djupsinniga kulturkritiken är ovärderlig. Hon måste nog vara en av de visa narrarna som vänder upp och ner på det vi är vana att tycka är rimligt och visar på det nästan otänkbara eller det vi glömde att vi glömt. För vår undervisning i ekofeminism betydde hon så mycket. Hon visade vägen till tidigare svenska kvinnliga tänkare som Wägner och Fogeclou som inkluderade både människa och natur i sitt arbete. Våra yngre studenter uppskattade Elisabet och den feministiska tradition hon befann sig i särskilt mycket och inspirerades till mycket bra och tänkvärt arbete. Vi hade några fantastiskt kreativa och viktiga år med hjälp av Elisabet.
Elisabets arbete berör mig djupt. Trofastheten, solidariteten mot det levande. Det skarpa och det mjuka, svärtan och färgerna. Elisabet uppmanar mig att kliva upp/ner i det ”uppochnervända trädet”, att delta i narrfesten och inte låta mig luras av de ”rätta” orden och korrekta gesterna. Hon är en inbjudan att ställa de riktigt meningsfulla frågorna. En hängiven vän –både i stormen och i den ljumma brisen. Tack!
Pia Skoglund
Texten är publicerad i Ekofilosofisk tidskrift nr 3 2019
Referenser
– Disas visor Stockholm 1974 Du hittar också sånger av och med E. H. på Spotify och youtube
– Där världen blir till – en kritisk betraktelse Balders förlag 2002
– Synvända idag Hallgrens & Björklund 2008
– Rit och revolution Stockholm 1968
– https://skbl.se
– Samtal under åren 2008 -2017
Elisabet Hermodsson
Levde mellan 1927 – 2017 bosatt i Uppsala. Konstnär, författare, filosof, musiker. Studerade dans, franska, teoretisk filosofi samt på Konstfack. Engagerad i vänsterrörelsen och den litterära gruppen Metamorfos. Kyrkopolitiskt aktiv. Som poet var hon pionjär inom bilddiktningen. Skrivit visor, komponerat och har gett ut ett antal skivor. Bildkonstnär med ett flertal egna utställningar. Skrivit ett stort antal debattartiklar och essäer förutom böcker.
