Skithöns och Fast and Furious-filosofi – Fredag 7 maj

Foto: Fredrik Arestav

Hönsen käkade upp Västeråsgurkorna. De stod på tillväxt i växthuset och jag hade glömt sätta upp kravallstaketet utanför dörren. Skithöns! Får inte glömma att tamdjur och odlande innebär en ständig kamp mot naturen där en aldrig får tappa kontrollen!  Men å andra sidan var det åska idag. Och det är ju alltid trevligt. Tänkte läsa Frans Fanon på kvällskvisten. Det är saker han vet om vrede och våld som måste funderas på nuförtiden. Men Fanon var på övervåningen. Orkade inte hämta den efter dagens pyssel. Så det fick bli Tiqqun i stället. Det var bra! Vad är det med somlig filosofi som får hjärnan att brinna, hjärtat att slå dubbelslag och som öppnar en väg som är så äventyrlig och leder så bort från och ut ur de oändliga meningsutbytena, tillsynes åtskilda men ändå alltid innanför murarna? Är det en vansinnig längtan UT som får den sortens filosofi att hitta alla dessa kryphål till något annat? Den franska filosofgruppen Tiqqun känns som en slags filosofins Fast and Furious… ingen har snabbare bilar o coolare förare. Och det är svårt att hitta fler som envisas med att röra sig på gränsen mot det otillåtna eller diskursivt o-fina. Bara detta: ”What Empire demands is not that each conforms to a common law, but that each conforms to its own particular identity.”  (s 23 Tiqqun Introduction to Civil War , Semiotext(e) 2010). Under läsandet av de 40 sidor jag orkade med, fylldes hela baksidan på ett A5-kuvert med anteckningar.. får gå vidare med detta. Och med gurkorna. Det fixar sig…

Pia

(E)korrespondens – ett tankeutbyte kring mat

Foto: Viktoria Deeb Klint

Hej Pia,

Nu har jag funderat på en sak igen. Den har med upplevd skuld och det vi kallar klimatångest att göra. Såhär: för många människor tycks mat ha blivit ett så svårt dilemma att de nästan inte kan äta någonting utan att få dåligt samvete. Det tycks som om vad vi än stoppar i oss så är det fel och det finns en hel uppsjö av ”klimatsmarta” och ”etiska” livsmedel. Min tanke är att dåligt samvete över vad vi äter – och kanske över att vi överhuvudtaget måste äta – grundar sig i något annat, som upplevd brist på kontroll, en känsla av att vara ”tärande” i ett system som först och främst har kapitalistiska intressen, ilska över och vanmakt inför det systemet och vad det gör med oss och vår omvärld. Hur tänker du?

Viktoria



Hej Viktoria

Ja, ätandet verkar ha stor betydelse för hur vi uttrycker vilka vi är. Mat har väl i alla kulturer varit omgärdat av regler för vad som bör och inte bör ätas, vad som är rent och smutsigt.  Att den moderna sekulariteten ersätter de kollektiva religiösa/kulturella argumenten med individualiserad rationalitet gör egentligen ingen skillnad. Berättelsen om det rent och det smutsiga är still going strong.

Att äta är- som jag ser det – ett grundläggande uttryck för att vara delaktig och beroende. Att smaska i sig en morot eller en köttbulle är att ta in något annat levande i sin kropp och därmed en bekräftelse av det(r-) evolutionära beroendet , det heliga om du så vill. Redan där finns en paradox i det postmoderna motståndet;  ätandet, som ur ett biologiskt/existentiellt perspektiv upplöser individens begränsningar, riskerar att bli något som används för att uttrycka den individuella sär- (av)-skildheten.  Och med det  stärks åter den starka föreställningen om mitt eget ansvar och min egen skuld som genomsyrar miljödiskursen idag.  

Därmed har avståendet har blivit en  central strategi för människors miljöhandlingar.  Vad skall avstås? Vad gör det med oss? Hur påverkar det vår relation till natur och andra människor?

Pia



Hej Pia,

Ja. När jag först läser ditt svar läser jag fel, ordet ”avståendet” blir ”avståndet” – och jag tänker att kanske hänger det ihop, avstånd och att avstå. Att det är frågan om en slags alienation, med påföljande föreställning om att vi kan vara oberoende, ha kontroll och makt över vår omvärld genom att utföra handlingar som att aktivt avstå från det ena eller det andra eller att försöka styra det med individuellt ansvarstagande för och starka åsikter om det, t ex mat. När vi alieneras på ett sätt som för oss bort från de grundläggande förutsättningarna för och behoven i våra liv, som ju ätande och mat faktiskt är, så skapar detta en maktlöshet som vi försöker avhjälpa med avstående, regler och kontroll. Världen blir fragmenterad, osammanhängande. Och när ingenting längre är heligt (och helt) förlorar det grundläggande, våra ursprungliga förutsättningar, sitt syfte för oss. Vi förstår inte hur vi sammanhänger med allt annat levande, med (som du skriver) natur och andra människor. Det grundläggande, basala utgör inte längre, i vår föreställningsvärld, förutsättningen för en helhet i vilken vi är delaktiga, utan har blivit abstrakt och splittrat. Och ändå vill vi – har vi ett behov av – att på ett eller annat sätt vara just delaktiga, visa omsorg, skapa ramar som gör våra liv meningsfulla och relaterande.

Ja, det var några funderingar från mig. Hur ser du på det?

Viktoria



Hej Viktoria

Många har nog en rationell förståelse för att vi hänger samman och att våra handlingar påverkar annat och andra. Och inom ramen för de val som kulturen/samhället tillhandahåller försöker vi göra de individuella val som vi tror ska rädda världen åt framtidens liv. I den liberala kontexten är vi genom antagandet att är fria att välja också tvungna att tro oss vara fria ansvariga individer. Men hur är det med det? Vilka ramar sätter den politiska, historiskaoch reala kontexten för hur vi bör o kan uppfatta oss själva och vilka behov och val som ens kan övervägas?

Om vi skulle resonera á la Foucault så skulle den gamla religösa föreställningen om att himmelriket  för mig ligger i mina händer idag motsvaras av att framtiden för alla ligger i mina händer. Allas frälsning är idag beroende av i vilken grad lilla jag avstår från syndfullt beteende som till exempel begäret att äta gott och mycket. Men vad händer med vårt människovarande om allt människor –som- natur önskar blir till skulder som skall betalas?

Kan vi omformulera frågan? Såhär kanske: Vad händer om vi bryter oss ur skulden och avståndet och gör ett allvarligt försök att uppfatta det djupa begäret till liv, till natur, inom oss?  Detta begär kanske visar sig vara något helt annat än de konsument -och självhävdelsebehov som vi ofta tror det betyder. Begäret till liv innebär kanske en djup längtan att vara liv, att vara delaktig i alla aspekter i vårt varande; existentiellt, mentalt och kroppsligt. Begäret att vara en ätande varelse skulle kunna vara utgångspunkten för ett närmande till en meningsfull gemenskap med allt levande. Till meningsfull produktion snarare än till konsumtion och kontroll. Att lära känna och erkänna begäret till liv  kanske är en mycket  kraftfullare  (r)-evolutionär väg till den samhällsförändring vi tänker behövs? Vad händer om skuldfyllt ansvar ersätts med begäret att svara an?  Är det kanske  vår (r)-evolutionära födslorätt att äta och andas med lust och visshet om att våra djupa begär för oss närmare varandra – inte längre bort? Är allt annat förtryck av oss alla, inklusive den icke-mänskliga naturen?

Det hela är lite provocerande kanske? Eller frigörande? Vad tänker du?

Pia



Hej Pia,

Absolut frigörande, tänker jag. Jag tolkar det begär som du beskriver som lusten till och behovet av det verkliga och meningsfulla med och i våra liv. Lusten till delaktighet i och gemenskap med livet, levandet och allt som lever. Vilket är något frigörande, att erkänna det beroendet och den samhörigheten och liksom vila i det utan att behöva försöka upprätthålla någon illusion om oberoende och självständighet. En illusion som genom hävdandet av individualism och oavhängighet tvingar oss till lydnad och underkastelse genom att den alienerar oss från vår sanna delaktighet i livet och allt som är och pågår. När vi blir fria från den blir vi fria att använda den kraft som krävdes för att hålla oss fångna i föreställningen om oberoende till att istället bygga relationella förhållningssätt till världen och allting i och omkring oss, som mat och dryck och allt annat som vi är del av och inte kan leva utan. Vi kan slappna av och överlämna oss till livet sådant det i grund och botten är – relationellt – och blir på så sätt också fria att svara an.

Bästa hälsningar,

Viktoria



Publicerad för första gången i Landets fria tidning.

(E)korrespondens – en brevväxling om konsumtion och människovarande

Foto: Pia Skoglund

Hej du Viktoria

Har just varit på möte där man talade om ”hållbar konsumtion”. Bekymmersamt ur flera aspekter syns det mig. Som om vi verkligen visste vad hållbarhet var, som om vi är säkra på att konsumentrollen är en central möjlighet (rentav den enda) för oss att handla.  Är inte denna slogan (visst kan man kalla den så?) något som ganska väl beskriver hur vi vanligtvis ser på miljöfrågan och dess lösning? Den verkar bygga på en hel hög med antaganden om vad världen är, vad samhälle är och människans varande och värde. Ontologiska, sociala och existentiella idéer samsas på ett märkligt sätt i denna lilla sammansättning. Vad tänker du om detta?

Pia



Hej Pia,

Jo, jag tänker att det är förbaskat symptomatiskt. Alla de ”lösningar” som presenteras är intimt sammanlänkade med vårt ekonomiska system och en rad icke ifrågasatta grundantaganden om världen… Vi skapar en påstådd ”hållbarhet” som matchar kapitalismen och som bygger på konsumtion och mekanik som ”lösningar” på miljöfrågan.

Dessa ”lösningar” vidmakthåller (och förstärker) sociala strukturer byggda på ojämlikhet och föreställningen om konkurrens och kamp som grundläggande mänskliga egenskaper och förutsättningar. Vilket förstås kan och bör ifrågasättas å det skarpaste.

Vi är goda samhällsmedborgare om vi konsumerar och genererar ”hållbar tillväxt” (ska en skratta eller gråta åt det uttrycket?) – samtidigt som vi ska ha dåligt samvete och känna skuld över att vi inte tar vårt ”individuella ansvar” om vi konsumerar ”fel”. En välnärd medel- och överklass fortsätter hålla hjulen i maskineriet rullande när de reser med ett flygbolag som ”klimatkompenserar” (hur fanken skulle det egentligen gå till?) och tar en ”Thai out” varje vinter, samtidigt som en ensamstående morsa med lågavlönat arbete på landsbygden eller i någon förort ska ha dåligt samvete för att hon handlar ”skräpmat” (och då kan vi ju också fundera över vilken mat som är skräp… och om det inte är ruskigt respektlöst att uttrycka sig så om det eller dem som hamnat i kyl- och frysdiskarna) och dessutom tar sin gamla ”miljöovänliga” bil till affären…

Ja, nu generaliserar jag, jag vet, men det kan allt ha sin poäng det också, när vi nu diskuterar det här.

Och det finns sannerligen mycket att diskutera! Eller vad säger du?

Viktoria



Hej Viktoria

Jovisst befästs reala klasskillnader och ojämlikheter. Och dessutom säger uttrycket så mycket om vad det antas vara att vara människa. Till och med i ett sammanhang när hela produktions -konsumtionscykeln är en central del av problemet så är det bara i konsumtionsrollen vi antas agera. Hur vi skall handla/göra har förändrats till vad vi skall handla/köpa.

Jag tycker att två riktigt obehagliga saker händer när man fokuserar alltför ensidigt på konsumtionslösningar: Det ena är att själva människovarandet reduceras radikalt. Vart tog medborgaren vägen? Den gemenskapande aktiva människan? Det andra är att vi förlorar fokus på produktionen. Vad producerar vi? Hur producerar vi? Med vilka konsekvenser? Och inte minst; varför producerar vi? När vi är så strängt sysselsätta med frågan om vad vi skall göra med våra surt förvärvade slantar så missar vi kanske frågan om vad i hela friden vi gör på våra jobb, om vi nu har något.  

Det pratas ju en del nuförtiden om ”varufieringen” (ett fint arv från bl.a.Marx) av det mesta, inte minst av arbetskraften. Så om nu vi arbetande människor också är en sorts varor (som i allt högre grad säljs på slavmarknader av Idol-typ) så kanske även vi borde märkas med ”Bra miljöval” om vi sopsorterar ordentligt?  Varufieringen har kanske drivits så långt att endast två aspekter av människovarandet är synliga: Konsumenten och Varan? Men när barnen leker och hönsen kacklar och rockmusiken ligger tät… då är vi ju något helt annat.. och mer. Eller hur?

Pia



Hej Pia,

Ja, visst är det så! Just människovarandet är under konstant attack i den nyliberala individualistiska sörja vi tvingas simma omkring i här och nu. Mångfaldsmänniskan, för att tala med Sigmund Kvalöy, reduceras – och kommodifieras – till enfaldsmänniska. Allt från hennes kropp och kreativa uttryck till hennes tid reduceras till varor på en konkurrensdriven marknad.

Jag tror att faran är monumental, den nyliberala reduktionistiska hållningen äter sig in precis överallt, bakbinder och förslavar oss. Och ändå – vi gör revolt varje dag genom att vara ”onyttiga” och envisas med att vara människor istället för maskiner… Vi tar en promenad för att njuta av vårsolen, dricker kaffe med någon gammal släkting, passar de där lekande barnen, matar de där hönsen och lyssnar till den där musiken, helt utan att ekonomiska incitament är inblandade…

”Vi är alla, var och en av oss, mer avancerade än det samhälle vi tvingas leva i”, inleder Göran Greider sin – när jag skriver detta – helt nyutkomna bok ”Den solidariska genen”. Det är uppenbart, tycker jag, att vi idag, i det samhälle vi lever i, oavsett vilka vi är och var vi bor (i städer eller på landsbygden, något som förstås i sig har stor betydelse och medför mycket som är värt att diskutera) förytligas och reduceras å det grövsta. Och vi inte bara förväntas finna oss i det, vi förväntas också tycka att det är rätt och trivsamt att vi blir våra egna varumärkesbyggen, individualistiska förkämpar i konkurrensen om att få ”förverkliga” oss själva genom konsumtion.

Eländet avspeglas även i ett sådant påfund som ”ekosystemtjänster”. Det är inte bara vi människor, utan också skogar, vatten och stenar som förminskas till penningar, till varor. Förespråkarna menar att påfundet uppvärderar naturen när prislappar sätts på dess ”tjänster”, men allt jag ser är ännu en seger för det ohållbara kapitalistiska och tillväxtjagande systemet.

Vad säger du?

Viktoria



Hej du

Jag säger att Greider o du har rätt. Kanske till och med att G kunde nöjt sig med att människor och vilken som helst levande varelse är MER än samhället vi lever i.  I levande system är helheten alltid mer och kvalitativt rikare än delarna. Men i en mekanisk helhet tenderar de mer levande och mångfaldiga delarna att reduceras  till enkla platta maskindelar. Tyvärr tycks vårt samhälle utarmas just för att man misslyckas med att ta tillvara de mångfaldiga kvaliteter som både människa och natur besitter.

Svårigheten att förstå skillnaden mellan det mätbara och det som inte kan mätas är farlig. Att mäta blir ju det viktigaste när man fått för sig att världen är möjlig att förutsäga och målstyra.  Men det levande är ingen magisk maskin där man petar in saker i den ena ändan och säkert vet vad som kommer ut i den andra. Mening, delaktighet, insikter, beroende, medkänsla, rättvisa, mångfald (dvs olikheter –i-samverkan); riktigt livsviktiga värden är sällan mätbara och blir därmed alldeles osynliga. Om man på djupet (intuitivt?) förstod kvalitativa och komplexa egenskaper som tid (inte klocktid) och organisk mångfaldsförändring så skulle sannolikt hela situationen se alldeles annorlunda ut.

Mätbarhet handlar om siffror och pengar är siffror och siffror har aldrig varit särskilt användbara för att beskriva kvaliteter och värden – förutom de allra, allra enklaste. Däremot är pengar/siffror oslagbara när det gäller att göra vad som helst utbytbart mot något annat. Det är det, tänker jag, som gör att man kan byta fattiga desperata kvinnor från Vitryssland mot BMW och flådig bostadsrätt. Prissättning av hela ekosystem är väl i det perspektivet ett försök att ”översätta” levande mångfald med oändligt många kvaliteter (både aktuella och latenta, kända och okända) till mätbara ytterst enkla kvantiteter. På så sätt kan man till synes göra något åt saken och samtidigt försämra sakernas tillstånd katastrofalt genom att inte peta i de grundläggande problemen. Utsläppsrätter och annan kvantifiering – läs reducering- av grundläggande evolutionära processer som skogar och människor flyttar mest bara att  runt problemen på samma spelplan.

Det här är ett gammalt filosofiskt/praktiskt problem men nyliberalismen har absolut nått oanade höjder vad gäller att inte vilja/kunna förstå skillnaden mellan det mätbara och det omätbara. Därav den eskalerande ”plattheten” med medföljande meningslöshet, alienation, global uppvärmning och annat skräp. Jag kan inte annat än uppfatta det som ett slags våld på livet i sig.

Det blir allt mer uppenbart att Jordens välmående och mänsklig värdighet hänger ihop!

Pia



Hej Pia,

Ja, visst handlar det om våld. Som du skriver: våld på livet i sig. Eftersom livet inte kan sorteras och målstyras och stoppas i små lådor. Det kan inte heller reduceras till att handla om en lögn som den om ”den onda människan kontra den goda naturen”, då ingen sådan skiljelinje finns och då vi i själva verket har gemensamma intressen med granar och svanar och lavar och rävar. Ett frigörelse- och ickevåldsprojekt som omfattar naturen omfattar även oss.

Viktoria



Hej du

Ja! Jag lutar alltmer åt att frihet och icke-våld handlar om gemensam (r)evolutionär nödvändighet. Att fritt kunna göra vårt verkligt livsviktiga tillsammans med allt annat som gör sitt verkligt livsviktiga är kanske det riktigt hållbara förverkligandet. I det perspektivet framstår hållbar konsumtion som en ganska sorglig och vanmäktig historia. Inte önskar vi våra älskade barn och barnbarn en framtid där de är reducerade till hållbara konsumenter? Att vara mer, tillhöra och delta aktivt och ömsesidigt kanske är allt levandes nödvändighetsrätt

Men innebär detta att vi köper vilken konstig digital pryl som helst –även om den är kanon på att mäta min elkonsumtion?

Pia



Hej Pia,

Att få tillhöra och aktivt och ömsesidigt vara del av, ja, nog bör det vara en rättighet. Men frågan är förstås vad vi tillhör och i vilken utsträckning vi kan och vill ställa upp på att vara en del av det.

Konstiga digitala prylar må ha en plats i tillvaron för närvarande, men särskilt relationsfrämjande eller ömsesidighetsskapande är de väl egentligen inte.

Kanske kan vi aldrig, på riktigt, reduceras till att vara någonting enstaka (som t ex konsumenter), men vi mår dåligt av att förhålla oss till ett system(fel) som bygger på att vi ska försöka.

Därför är kanske att – så mycket och ihärdigt vi bara förmår – göra det du kallar vårt verkligt livsviktiga, ett sant (r)evolutionärt handlande och ställningstagande. En nödvändighet.

Allt gott,

Viktoria



Hej

Oj Viktoria, vi hann inte med själva hållbarheten och att prata om vad den skulle kunna bestå i. Vi måste ta ett tag med den också, eller hur? Jag börjar med några rader nån gång så får vi se var vi hamnar. Fortsättning följer… någonstans.

Nu vill morötterna i jorden…

Kram

Pia

Behöver vi positiva visioner?

Foto: John Ridell

När jag fick uppdraget att skriva en krönika på temat positiva visioner var min första impuls att svara nej. Hela begreppet skrämmer mig. Så mycket har gått åt skogen på grund av någons ”positiva visioner”. Så många människor har under historiens lopp fått lida för att någon haft tillräckligt med makt för att genomföra sina alldeles egna  eller sin kulturs ”positiva visioner”.

Kolonialismens lidande är sprunget ur en positivt formulerad vision om de vitas, rikas och kristnas överlägsenhet och rätt att förse sig med andras plats, tid och liv.

Dagens konkreta förtryck av både människor och natur har sina rötter i en positiv vision om möjligheten och fördelarna med att mäta, förutsäga, kontrollera och målstyra både människor och natur. De goda effekterna framstod länge som självklara ur ett positivistiskt utvecklingsperspektiv.

Men att det inte var hela sanningen blev en dyrköpt erfarenhet som vi nu måste trassla oss ur. Nu med ny insikt om att varken människor eller natur är mekaniska, systemiska, produktionsenheter som kan underkastas enkla mätbara principer.

Den insikten har inte gestaltats i mänsklig praktik på lång tid, åtminstone inte i vår del av världen, i vår kultur. Vi har kanske till och med svårt att finna språk för hur det skulle kunna vara. I det tomrummet riskerar vi att bara ha ord för förtvivlan, vanmakt och i bästa fall motstånd.

Jag tror att de första suffragetternas och sedemera Gandhis tanke om att söka sig till och stanna i konfliktens kärna är relevant. Där finns öppningar och stigar som kan leda ut ur dilemmat. Men i utforskandet av de nya stigarna tror jag det är problematiskt att alltför snabbt formulera positiva visioner som gärna snart blir till konkreta specificerade tvingande kriterier på hur framtiden ska gestaltas. Risken är stor att vi hamnar i olika aspekter av mer av samma eller bara vänder på myntet. Istället borde vi kanske sakta ner hastigheten men öka intensiteten, ge oss tid att granska och vara nära konflikten samtidigt som vi avvecklar och förändrar och anpassar oss till en verklighet som inte fungerar enligt den gamla kartan. Vi måste snarare röja många, både nya och gamla, stigar än bygga nya snabba järnvägar in i framtiden.

Så viktigare än vilka positiva visioner som skall visa vägen till målet är kanske: Vilka värden, vilken kompass, skulle kunna användas för att ta sig in i konfliktens kärna och finna vägar ut ur den?

För mig gäller detta: Det centrala värdet handlar om jordens framtid och människans värdighet. Det betyder att en är absolut tvungen att kasta dikotomin människa – natur överbord. Människan är en del av evolutionen och har därmed sin självklara plats där, tillsammans med allt annat levande  Det betyder att mänskliga värden som mening, anständighet, delaktighet, trygghet, frihet osv ständigt måste hållas i åtanke, värnas men också tåla granskning och nyskapande. Det betyder också att solidaritet och inbördes hjälp framstår som centrala värden och en av de kompassriktningarna som bör gälla. Det gäller mellan människor och mellan människor och andra livsformer. Det gäller individuellt och kollektivt.

 Det handlar om en grundläggande förståelse för att människors stress, oro, meningslöshet är reala erfarenheter orsakade av samma mekanismer som orsakar klimateländet. Det handlar om insikten att det som stänger in och skadar naturen också stänger in och skadar människor. Våra kroppar och våra tankar och känslor är utmärkta mätare på hur det står till med kulturens förmåga att hantera det levande. Varje utmattad undersköterska, varje tonåring som självskadar sig, varje arbetslös man på landsbygden med en ständig klump av oro i magen, varje desperat försök att lindra den individuella vanmakten med överkonsumtion av saker och händelser är ett symptom på en kultur som inte längre förmår hantera det levande på ett värdigt sätt.

Där, i våra trötta och ofta uttråkade kroppar, i de hårt drivna och utmattade plantageskogarna, i de plastfyllda haven gestaltas konflikten om och om igen. Och det är där, i det kulturella eländets gemensamma kärna, som öppningarna bör sökas.

Vi gör alla på olika sätt, prövar olika stigar och det är alldeles bra och helt nödvändigt. Vi kan sannolikt mötas i ett NEJ till något vi känner till och inte vill ha. Men vi ska kanske akta oss för ett alltför storvulet eller detaljerat gemensamt JA till drömmar som ofta så lätt förvandlas till mardrömmar. Det räcker kanske med ett hanterbart ja till uppmärksamt och trevande röjande av ringlande stigar genom okända marker? Det kanske går alldeles utmärkt om vi nöjer oss med jordens framtid och människans värdighet? Och tar det på fullaste allvar.

Pia Skoglund

Texten publicerades första gången på Omställningsnätverket blogg